Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Bye Bye Bicycle
Popadelica, Huskvarna
2010-05-01
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2010-05-02
Hemsida: myspace.com/byebyebicycle

Jag hinner precis tänka tanken, “det här är ju riktigt bra”, innan André Vikingsson gör entré för att sedan greppa mikrofonen, ta tveksam ton och börja rulla sina höfter, allt på den minimalt tilltagna scen som utgör Rotumlan i Huskvarna Folkets Park. Här har vi en klassisk vattendelare. Antingen gillar man André Vikingsson eller också gör man det inte (jag går inte så långt som att säga ”hatar”, för det är så fult).

Egentligen har Göteborgarna i Bye Bye Bicycle alla korten rätt från början. Blanda in lite The Smiths-vibbar och allmän retroflirt modell brittiskt 80-tal, men också en stor dos så kallad Göteborgspop, ni vet den där härliga soppan man brukar få när man blandar in lite fulsång och alldeles för starka känslor burna utanpå västen, och ni får – Bye Bye Bicycle.Tycker man då om alla dessa ingredienser, ja, då är det självklart att man också tycker om Bye Bye Bicyle.

Men så var det ju det här med André. Det svänger riktigt skönt om Bye Bye Bicyle, jag skulle till och med kunna gå så långt att jag kallar deras sound och deras låtskaperi för något eget, men herr Vikingsson vandrar längst med en tunn röd linje. Effektsökeri i all ära, det måste självklart finnas med till viss del, men André Vikingsson känns inte genuin. Fråga vilken dammsugarförsäljare som helst, för att få någonting sålt måste du först skapa ett förtroende hos kunden. Jag vill inte köpa André Vikingssons dammsugare.

Vilket inte spelar någon som helst roll på det stora hela. Jag är nämligen helt övertygad om att Bye Bye Bicyle redan har satt en hel bataljon med små indietrolls hjärtan i brand. De kommer garanterat få fina vitsord och få spela på Jazzhuset i Göteborg. Men jag är skeptisk. Bye Bye Bicyle som orkester – mycket bra. André Vikingsson som frontman – mindre bra.