Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Jonas Schwartz
Xpedition, 2014
Skivbolag: Adore Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2014-10-27
Hemsida: facebook.com/pages/Jonas-Schwartz/127166757362128

Jag brottas länge med associationen utan att riktigt få fatt i den. Sen slår det mig. Jonas Schwartz låter när han släpper sina känslor som allra mest fria som karaktären Tiffany Doggett i succéserien Orange Is The New Black (se den om ni inte redan gjort det!). Ni vet hon som får hela tandraden utslagen av Piper i slutscenen av första säsongens sista avsnitt (yeah, nu har jag spoilat det också!).

Vad säger den associationen om ”Xpedition”? Förmodligen ingenting alls, mer än att Jonas Schwartz inte bara har lämnat ett destruktivt leverne i Göteborg för en betydligt mer ordnad tillvaro i huvudstaden, utan att han också lämnat den raka rockmusiken bakom sig för ett betydligt mer elektroniskt och svårare sound.

Han sjunger inte längre bara desperat, han vrider och vänder på sitt uttryck så att det låter som att det stundtals är på gränsen till att gå sönder. På ett positivt sätt. Tror jag.

Jag gillade det gamla. I alla fall delar av det. Ni som hängt med länge vet att jag älskade hiten If I Close My Eyes från 2010 och sedan intensivt höll koll på Schwartz ep-släpp där han aldrig riktigt kom loss. Det gjorde han istället på det efterföljande albumet ”Six” där popmusiken tilläts riva och slita utan att bli brötig.

Därför är det aningen oväntat att han helt ändrat inriktning till ”Xpedition” (risken att skriva albumtiteln fel och istället oavsiktligt göra reklam för ett reseföretag är synnerligen stor för övrigt). Nu är det tal om drömsk elektronisk musik där känslorna tillåts sitta utanpå och tempot är lunkande.

Materialet är inte alls lika direkt som det varit tidigare, om vi bortser från singeln Music For You som med ett högre tempo hade kunnat bli en riktig discohit. Men det ser jag som något positivt.

Jonas Schwartz må framstå som utstuderad och lite konstig, men det här albumet erbjuder flera lager än vad vanlig popmusik gör. Här finns ett djup och ett känslomässigt anslag som skänker spänning och lockar till upprepade lyssningar.

Som allra mest lysande blir det i I'm No Different. Det är en av årets bästa låtar (ja, den här versionen vill säga, en annan inspelning av låten dök väl om jag minns rätt upp som singelbaksida redan för några år sedan) även om titeln givetvis är en uppenbar lögn.

Jag gillar Tiffany Doggett. Jag gillar Jonas Schwartz.