Recension - Skiva
Det sjuder av energi, engagemang och dansglädje när
Lele Lele från Stockholm gör sitt bästa för att röra ihop bulgarisk folkmusik med nordindisk klassisk musik och jazz. Dedikationen och viljan att få åhörarna att dansa går inte att ta miste på när orkestern jobbar, men tyvärr är det inte särskilt bra.
Orsaken till detta är givetvis inte musikanternas musikaliska kunskaper (som är synnerligen goda) eller att instrumenteringen är ytterst udda med tillhyggen som tamboura, sitar och tabla. Nej problemet med den här självbetitlade plattan är att Lele Lele inte jobbar tillräckligt hårt för att få med alla på tåget. Jag brukar ofta predika att de som går in för att tilltala alla ofta blir medelmåttor, men här går faktiskt det motsatta att hävda.
Jag förutsätter att Lele Lele riktar sig till en svensk publik med den här plattan. Det borde de göra, den inskränkta musikscenen i det här landet är alldeles för dålig på att ta till sig nya musikstilar och intryck. Men de gör det tyvärr som att klämmig folkdans balkanstyle redan var rotat till grunden i
Tomas Ledin-land och så är det ju tyvärr inte. Därmed skjuter Stockholmsorkestern högt över huvudet på sina potentiella lyssnare, mig inkluderad. Denna självbetitlade skiva blir snarare en uppvisning för redan invigda, medan vi andrar får stå bredvid och titta på och tycka att det hela mest verkar konstigt. Nästan lite fjantigt.
Det är inget som helst fel på de orientaliska rytmerna och krumbuktande melodierna, men när de plötsligt blandas upp med texter om magiska hattar blir det...jag vet inte, nästan lite Stefan och Krister om än i en väldigt annorlunda form. Jag får inte det grepp jag vill ha, inte den introduktion jag nästan trodde mig få och tycker att Lele Lele känns lite för tramsiga för sitt eget bästa. Gärna mer utmanande musik på mitt bord (då kanske till och med jag kan dansa utan de där klassiska järnen), men just den här orkestern når mig inte hela vägen fram.
Kommentera
Inga kommentarer