Recension - Demo
Skönheten och odjuret-inspirerad goth/doom är för det mesta en storslagen och bombastisk genre. En musikstil som kräver så väl ekonomiska som musikaliska muskler och som lätt blir för klen, på gränsen till töntig, i lågbudgettappning. Det är precis vad som händer i fallet
Clapatria.
Det finns goda intentioner i duons musik, som har släktband till så väl
Nightwish som norska
Sins of thy beloved. Men de programmerade trummorna sätter effektivt stopp för all form av dynamik. Som så ofta när trummaskin nyttjas låter det odistinkt och trist. Tyvärr lägger det även sordin på resten av musiken. Istället för att vara pang på rödbetan och fylld av pondus låter ”Dystopia Dawn” ganska tveksam i sitt framförande.
Konceptet med en skönt kvittrande sångerska och en råare mansröst backat av tunga, om än melodiska, riff är inte alls tokigt. Men Clapatria har inte riktigt spetskompetensen för att kunna bli som något av de stora gängen. Patrick Lundberg har en brutal growlröst som jag omedelbart sätter på pluskontot. Hans oengagerade skönsång som dyker upp i flera spår, exempelvis
Fields of Clapatria, ger jag dock inte mycket för. Samma visa är det med vokalissan Clara Häggbom. I grunden har hon en behaglig pipa, men när hon letar sig upp i de högre registren brister det rejält.
Det är klart att en fläskig produktion och en trumslagare av kött och blod skulle kunna lyfta Clapatria till att bli en mer intressant akt. Den slöa demoproduktionen tar udden av all bombasm i musiken. Och detta är viktigt att nämna: det är låtarna som är duons styrka. Det handlar förvisso inte om några regelrätta hitlåtar, men klart habila gothalster.
Jag skulle vilja höra Clapatria med full sättning och efter att de utvärderat sina styrkor respektive svagheter. Med sånglinjer som passar deras respektive röster tror jag Lundberg och Häggbom skulle imponera betydligt mer. Ändå har jag svårt att se att detta skulle vara ett band för framtiden.
Kommentera
Inga kommentarer