Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Bon Iver
Way Out West, Göteborg
2009-08-14
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-08-16
Hemsida: myspace.com/boniver

Under förra årets Way Out West var det skäggen i Fleet Foxes som tog hem en grand slam under skuggan av det jättelika tält som satts upp för konsertändamålet i bortre ändan av Slottsskogen. Solsken, altcoutry och brutal allsång. Förhållandena är nästan identiska under årets uppsättning av succéfestivalen Way Out West: Strålande solsken, sval skugga under tält (något mindre dock), smockfullt med folk och män med stora skägg på scenen. Men att kalla Bon Iver för altcountry är kanske inte helt rätt.

Å andra sidan är det svårt att säga exakt vad det är han håller på med, den goda Justin Vernon, annat än att det är något som berör. Man kan känna smärtan i hans röst när han sjunger om det becksvarta träsk som ibland kallas för kärlek. ”For Emma, Forever Ago” är den bejublade solodebuten från i fjol som skickade ut mannen med det vildvuxna skägget och den minst lika vilda frisyren på en långvarig turné, och den stora frågan var om materialet verkligen fungerade lika bra live – Vernon själv har tidigare gått ut med sin oro för att reduceras enbart till en kille med gitarr.

För att slippa den problematiken har Justin Vernon med sig några kompisar när han åker ut och spelar, så någon risk för att det skulle bli ensidigt och tråkigt finns det egentligen inte. Tvärtom ger sig bandet, med Vernon i spetsen, gärna ut på stökiga experimentella utflykter där det helst ska slamras och bullras så mycket så möjligt. Nästan så att det går till överdrift ibland, men precis när man börjar få nog är det som om Bon Iver vädrar med näsan i vädret, känner stämningen, saktar in, öppnar upp sitt hjärta igen och får oss alla att känna ett kollektivt medlidande med mannen med skägget.

Höjdpunkten är förstås när Vernon ber publiken om hjälp i The Wolves, likt ett ödesdigert mantra ljuder textraden ”What might have been lost” om och om igen för att tillsist explodera i ett massivt vrål. 101.5 db lyser siffrorna på en skärm vid mixerbordet, imponerande. Trots att spelningen är en perfekt start på första dagen inne i Slottsskogen finns där ändå en liten önskan att få se en mer avskalad Justin Vernon, att få se den där ensamma killen med gitarr. Helst på en liten klubb eller varför inte på sängen i ett sovrum? Men det får bli nästa gång.