Recension - Live
Att inleda Arvikafestivalen med en subtil hårdrockskonsert är inte det sämsta. Att placera
Hellsongs tidigt på dagen inför en sittplatspublik är ett snilledrag och det är många som letat sig till Andromedascenen för att avnjuta lite lounge metal.
De tre glada göteborgarna går ut hårt och öppnar med min absoluta favoritcover
Breaking the law, en melodi som de gör i precis lika fin version som på demon ”Hymns in the key of 666”. Sedan är det ett pärlband av akustiskt tolkade hårdrocksklassiker som väntar den festivalrusiga publiken.
Seek and destroy kommer tidigt,
Van Halens Jump får mig att dra på smilbanden och
Megadeth-pärlan
Symphony Of Destruction görs faktiskt i en version som går att härleda ganska rakt tillbaka till originalet.
Det är annars Hellsongs storhet. Att de lyckas tolka otroligt kända låtar på ett så egensinnigt vis att man många gånger måste tänka efter både tre och fyra gånger innan det klarnar vilken melodi det egentligen är man lyssnar till. Sångerskan Harriet Ohlsson sprudlar av energi och sjunger så där sockersött att alla långhåriga hårdrockare självklart går och blir förälskade på momangen. Gitarristen Kalle Karlsson strålar precis lika mycket han och hela Hellsongs gör ett mycket sympatiskt intryck.
Avslutande
Iron Maiden-skottet
Run to the hills bemöts med ovationer, men efter att den klingat ut känns det bra att konserten är över. Hellsongs är en bra öppning på festivalen och gör allting rätt, men längre hade de inte kunnat spela. Det blir nämligen lite för enahanda efter ett tag, hur många klassiker de än väljer att stapla upp.

Relaterat
Arvikas vassaste band 2007
Hellsongs ()
Kommentera
Inga kommentarer