Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Crashdïet
Generation Wild, 2010
Skivbolag: Gain
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-04-14
Hemsida: www.crashdiet.org

”Sångaren med det småfyndiga artistnamnet Dave Lepard har ingen vidare pipa. När han håller sig i mellanregistret låter det helt okej, men försöken till falsetter och ljusa toner i allmänhet skär i öronen på mig”.

Orden är mina egna, satta på pränt när en självbetitlad demoinspelning signerad Crashdïet landade på mitt bord någon gång i början av 2003. Jag tyckte gruppens upplivande av gamla sleazeideal var kul redan då, men hade som framgår i citatet ovan synpunkter på Dave Lepards sång. Det hade jag även när det blev dags för skivsläpp för den här Stockholmsorkestern. Debuten ”Rest in Sleaze” var ingen dålig skiva, men sången lämnade mer att önska.

Värre blev det när Lepard tragiskt nog tog sig själv av daga och finske Olliver Twisted klev in som frontman i orkestern. Han hade inte bara motivationsproblem, han var dessutom en riktigt sunkig sångare och är den stora anledningen till att ”The Unattractive Revolution”, trots flera kollaborationer med Mick Mars (Mötley Crüe), är förpassad till rockhistoriens avskrädeshög.

Men nu har det blivit ordning på torpet. Till sitt tredje album har Crashdïet äntligen fått tag i en riktigt stark sångare i Simon Cruz från Jailbait och plötsligt är de snudd på oemotståndliga. ”Generation Wild” kombinerar bra sång med alla beståndsdelar som gör att man kan stå ut med tuperat hår, spandex och hårspray för musikens skull.

”Generation Wild” är stabil sleazerock från början till slut där tyngden tillåts vara med, men där det otvetydigt är melodierna som står i centrum. Efter uppfordrande öppnaren Armageddon fyrar stockholmarna av ett melodiskt mästerverk i So alive och därmed är ribban satt. Materialet är både nyanserat och medryckande och det råder ingen som helst tvekan om att det här är det bästa gruppen lyckats klämma ur sig under sin minst sagt omskakande karriär.

Chemical är en annan favorit och med Beautiful pain knyter gruppen ihop säcken med en klassisk ballad som inte går av för hackor. Nu får vi för så väl Crashdïets som oss lyssnares skull hoppas att de för en gångs skull kan hålla ihop med en sångare. Så bra material som Simon Cruz ska man hålla hårt i.