Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Easy Action
S/t, 2007
Skivbolag: SonyBMG/Diesel & Glory
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-11-27
Hemsida: www.easyaction.se

Nog gick det bra för de osnutna glamynglingarna som för drygt 20 år sedan var första svenska rockgäng att skriva miljonkontrakt med en amerikansk majoretikett. Visserligen blev inte Easy Action särskilt långlivat, men gossarna gick vidare och firade stora triumfer med andra gäng. Låter Shotgun Messiah och Europe bekant månne? När karriärerna nu börjat vända neråt igen är det på ålderns höst uppenbarligen dags att sparka liv i det gamla liket igen. I den glamvind som blåser återutges det gamla självbetitlade debutverket.

En återutgivning är väl helt okej, men frågan är om världen verkligen behöver se de åldrade glamspökena på scen igen (nyligen agerade Easy Action som bekant förband till Twisted Sister). När ”Easy Action” kom ut var det enbart på vinyl, vilket rättfärdigar ett återsläpp. Men musiken på albumet är knappast så oumbärlig att en ny generation tuperade rockers verkligen behöver höra den. Mer än som en historielektion.

För det här är sannerligen musik som är daterad. Även om en svag glambris återigen börjat svepa genom Sverige (haren heter väl Crashdiet nuförtiden) är ”Easy Action” en skiva som aldrig kan tillhöra något annat än 80-talet. I mina öron är det just detta som gör den legitim. Det är kul att återigen stifta bekantskap med en burkig gammal 80-talsproduktion och bandets framförande är så naivt upphetsat att det är en fröjd för örat.

Men musikaliskt är det ingen höjdare. Hade låtarna släppts för första gången idag hade de knappast försetts med epitetet hårdrock. På 80-talet var de livsfarliga, idag snarast mjäkiga. Varken refränger eller melodilinjer övertygar heller särskilt mycket. Easy Action lirar platt glamrock som är kul mest för att den verkligen låter gammal. Om bandmedlemmarna inte gått vidare till att bli megastjärnor är jag tveksam till att det här över huvud taget återsläppts.

Som bonus har skivan även försetts med en lång räcka bonusspår, inspelade live på olika platser. Här återfinns inte alls den sköna naivitet som genomsyrar studioinspelningen, utan här möter vi ett utstuderat rockband som är för kaxigt för sitt eget bästa. Publiken tjuter visserligen i extas, men Zinny J. Zans bindgalna ylanden mellan låtarna står mig upp i halsen.