Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Decemberists
L'Olympia, Montreal, Kanada
2011-01-31
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2011-02-03
Hemsida: www.decemberists.com

Musikaliskt har förbandet Wye Oak inte mycket gemensamt med Decemberists, som de öppnar för under de sex första kvällarna av turnén. De är en duo från Baltimore och spelar en sorts egenartad, delvis tung, indie-rock. Andy Stack sitter bakom ett litet trumset som han opererar med fötter och högerhand, med sin vänstra hand sköter han basgången på ett keyboard. Jenn Wasner spelar gura, rytm, lead och mangel samt står för sången. Hon headbangar och svänger sitt blonda hårsvall samtidigt som hon shreddar så snabbt att hennes handled ser ut att vara elastisk. Roligt band med egen stil.

Efter ett fyrtio minuter långt set är L'Olympia välfyllt och när Decemberists intar scenen välkomnas de av högljudda ljubel och varma applåder. "Bonjour. Ça va?", säger frontmannen Colin Meloy som har tagit franskalektioner under skoltiden och inleder en relation med publiken som han under de kommande två timmarna gör ett bra jobb att hålla vid liv och vårda.

Med en stor backdrop föreställande en skog öppnar de med Sporting Life. Ljudet är till en början en aning lumpet och det tar tyvärr ett par låtar innan det blir någon ordning på det. Decemberists nya americana-folkiga sound välkomnas av publiken som verkar lyssnat en del på nya skivan. Calamity Song och Down by the Water både framförs och mottages väl. De är relativt tighta men har roligt när de spelar och den avslappnade känslan från "The King is Dead" är levande även här.

De skiftar intstrument mellan nästan varje nummer. Elbas, ståbas, dragspel, orgel, gitarr - el, akustisk, sex, tolv strängar, mandolin och pedal steel, banjo och trummor, fiol med mera. Visst är de kompetenta musiker. I pauserna tar sig Meloy tid att föra dialog med publiken, snackar om franska språket - och Kanada vs USA - så klart.

Rise to Me är en av kvällens höjdpunkter. När Meloy sluter ögonen och sjunger uppbackad av de långa, omfamnande och glödande pedal steel tonerna värms varenda själ i lokalen upp från den bitande och svinkalla vintern utanför. Ett segment från "Hazards of Love" följer och är riktigt bra. Här får instrumenten ta större plats och gästande Sara Watkins (Nickel Creek) kliver fram för att sjunga duett med Meloy. Hon är full av energi och verkar hela tiden ge allt i såväl sång som fiol och gitarrspel. I Los Angeles, I'm Yours, lägger Meloy ett munspelssolo som Watkins backar mycket snyggt med sin fiol.

Intimiteten är påtaglig och Meloys tillbakalutade må-gottighet sprider sig i lokalen. Han pratar vin, rödvinsproletärianism och revolution med publiken, allt med en stor glimt i ögat. Bakgrunden till en av de riktigt bra låtarna från senaste plattan, January Hymn, förklarar han med att han växte upp i Montana, som precis som Kanada har mycket snö och kyla. Även om han skojar om att vissa band har upprättats mellan sig själv och publiken är det också sant.

Efter några fler låtar från "King is Dead" ger de sig, till publikens glädje, i kast med Sixteen Military Wifes, som utvecklar sig till mer än bara La de da de da de-dadedade-allsång. Meloy delar publiken i två halvor och proklamerar att där är nu giftig lava på golvet mellan dem, ingen kan gå där, sedan hetsar han publikhalvorna att i tur och ordning sjunga högre och högre, med knutna nävar i luften, högre, högre... tills crescendot exploderar och Decemberists tackar för sig.

Publiken är hänförd och en märkbart nöjd Meloy kommer, till allas glädje tillbaka på scen. Han indleder en soloversion av Red Right Uncle, men får snart hjälp av Jenny Conlees härliga orgelspel. Innan de avrundar kvällen med sommarballaden June Hymn vill de ha publikens hjälp att bidra till ett teatraliskt framförande av ett klassiskt Decemberists-nummer: The Mariner's Revenge Song.

Efter två timmar med mycket värme och närvaro, hela nya skivan framförd live - förutom två låtar - plus en del klassiker, lämnar de scen. Jag är nöjd men hade gärna hört mer.