Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Joel Alme
Popaganda
2008-08-30
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-09-02
Hemsida: myspace.com/joelalme

Jag har ännu inte tröttnat på att besöka herr Almes konserter, trots att jag snart sett honom en handfull gånger. Det ter sig så underligt för mig – och det slår mig återigen på resan upp till den kungliga huvudstaden – hur något som är så bra på skiva kan förvandlas till något så dåligt när det spelas live. Dessutom vet man aldrig i vilken dagsform Joel är eller vilka han har med sig på scenen. Ibland är det vanlig rocksättning, ibland bara han själv. Idag har han slagit på den stora trumman och inkallat en komplett stråkkvartett samt en blåssektion bestående av horn och trombon. Gällande dagsformen så verkar den bättre än på Emmaboda i alla fall, då vi bjöds på en trött och krasslig (bakfull?) Joel.

Kanske hade jag hoppats på för mycket; att stråkarna skulle kunna kompensera Almes skrikiga röst. Visst tillför stråkarna den där melankolin som tidigare bara funnits på skiva (det är även de som drar upp betyget ett snäpp), men jag kan bara inte förstå varför göteborgssonen, ståendes på en scen måste börja skrika i mikrofonen istället för att hålla igen som han gör på skiva. Snälla, förklara?

Kanske beror min avoga inställning också på att Martin Elisson från Hästpojken och Bad Cash Quartet spelar bas tillsammans med Joel. Jag har aldrig gillat den mannen och kommer aldrig göra det. Joels påstående att Martin är underbar kan diskuteras... Att bandet mer verkar spela för sig själva än för publiken verkar självklart också negativt på mig.

Vi bjuds även på en ny låt, döpt till If You've Got Someone. Förhoppningsvis filas det rejält på den innan den eventuellt släpps. I övrigt är det inte låtarna det är fel på utan snarare människorna som framför dem. Ack vad jag önskar att Joel var en blyg kille som knappt vågade titta på publiken. Ibland är jag tydligen väldigt konservativ.