Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Joel Alme
Emmabodafestivalen
2008-08-02
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-08-06
Hemsida: myspace.com/joelalme

Varje gång Joel Alme kommit på tal har jag bestämt hävdad att han är så himla macho. Efter diverse lästa intervjuer och en bevittnad spelning slogs jag av hur grabbig han var. Jag hade velat att han skulle vara en tanig popkille, men med pikétröja och en snusprilla större än Värmland var han raka motsatsen. Jag har ännu inte lyckats smälta det, trots att han med ”A Master of Ceremonies” har gjort en av detta års bästa skivor.

På Emmaboda visar han dock upp en annan bild av sig själv. Joel ser väldigt trött ut när han går upp på scenen, troligtvis är han bakfull eftersom klockan inte ens passerat elva. Med sig har han bara en lånad gitarr och hemma har han hittat några Dylan-fraseringar som han flitigt använder. Låtarna blir dock lidande av Almes dåliga hälsa då rösten spricker på ett fult sätt flera gånger. Dessutom blir de snygga ”genom-tänderna-visslingarna” ofta falska. I In Your Arms vågar han inte ens gå upp på de höga tonerna och låta rösten spricka så underbart som den gör på skiva. Avsaknaden av stråkar gör dock gott, då snygga ersättare finns i visslingar, lallande och gitarrplock. Något som inte går ihop med det akustiska och avskalade formatet är Joels ofta skräniga röst, men det kanske är som kompensation för att den inte fungerar som den ska.

När When the Moon Shakes kommer förflyttas jag dock till den finaste av världar. Den som inte berörs ända in i hjärteroten av den här perfekta poplåten är antingen fulla, dumma eller hopplösa. Det tråkigaste är att jag återigen står på en halvgrön gräsmatta i Emmaboda när mästerverket tar slut.