Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lars Winnerbäck
Kom, 1999
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 1999-10-10
Hemsida: www.winnerback.net

Alla har tröttnat på Jakob Hellman, Stefan Sundström och Staffan Hellstrand, det behövdes en ny kraft inom den svenska poppoesin. Vi behövde en artist som kunde göra den perfekta plattan som inte gick att slita sig från. Där musiken och texterna smälte ihop på ett snyggt sätt och där tonerna verkligen trängde sig in innanför pannbenet och vägrade att ta sig ut igen. Precis när vi börjat ställa in oss på att den här skivan aldrig skulle komma, kom den. Lasse Winnerbäck från Linköping släppte sin platta "Kom" och alla som har ett gott öra för pop jublade. Han blev snabbt P3-producenternas kelgris och det dröjde inte länge innan han fått ett större genombrott. Både Kom ihåg mig och Söndag 13.3.99 spelades friskt i radio och det var svårt att säga nej till tonerna.

Han är egentligen hårdrockare, denne tystlåtne östgöte men det som kommer fram när han sätter sig med gitarren är vackra popmelodier. Allt är ganska simpelt och skulle nog egentligen kunna framställas av vilken musikalisk snubbe som helst. Men det är inte det som är grejen, det är Winnerbäck som fått inspirationen och som kommit fram till att just de här ackorden och melodierna passar förträffligt ihop. Vad det gäller texterna finns det nog ingen som kan utmana Lasse. Han hittar orden precis rätt och får ganska banala texter att kännas hur angelägna som helst, det är något magiskt med det.

Det var inte bara radion som fick de vanliga Svensson att få upp ögonen för att det här verkligen är riktigt bra musik. Han gav sig ut på turné tillsammans med bland annat Kjell Höglund. Turnén hette Bland skurkar, helgon och vanligt folk och firade stora triumfer var de än kom i Sverige. Inte så konstigt med tanke på vilken lättillgänglig musik det bjöds på.

Arrangemanget på plattan är ganska enkelt men skönt och skapar en atmosfär som man kan ta på. Några stråkinstrument, en orgel och ett munspel hjälper Lasse och hans gitarr fram genom melodierna. Trummorna är bara ett lättare komplement i bakgrunden och finns mest där för att hålla takten. Lasse trevar sig fram med sången och hans röst träffar mitt i prick. Måste vara två och Hugger i sten är två favoritmelodier från skivan som inte innehåller ett enda dåligt spår. Titelspåret Kom bör också nämnas som det snygga spår det är.

Lasse Winnerbäck är störst inom poppoesin i Sverige just nu och som det ser ut idag kommer han att sitta kvar på den tronen länge och när han väl ramlar ner kommer vi komma ihåg honom precis som han ber om.