Recension - Skiva
När jag slår upp Labrador i Svenska Akademiens ordlista över det svenska språket står det, utöver hundras, “mycket bra skivbolag som släpper högkvalitativa svenska akter såsom
[ingenting],
Acid House Kings och
Irene”. Eller så är det bara en illusion; jag vet inte riktigt. Däremot vet jag att jag skulle ha varit den första som höll med om det de facto stod att läsa något sådant.
Det här är
Pelle Carlbergs andra skiva i eget namn; tidigare var han sångare i indieveteranerna
Edson, även de signade av Labrador. Till skillnad från Edson, som jag helt omedvetet har tagit lite avstånd från, har Pelle här ett personligare anslag, både när det gäller musik och texter. Musiken känns svensk höst och oftast är det en akustisk gitarr som ligger längst fram i ljudbilden som fungerar i perfekt harmoni med Pelles väna röst.
Trots att musiken gör att jag släpper allt för ett tag och låter tonerna ta plats innanför revbenen är det ändå texterna som jag ägnar allra mest tid. Ofta är det vardagsbetraktelser med en torr humor som gör att jag genast tänker på
Jens Lekman, den svenska musikens okrönte textkonung. Bland annat kan jag inte sluta skratta åt
The Smiths-“hyllningen” i
I Touched You At the Soundcheck där Pelle sjunger om ett gig i Köpenhamn där han träffar den gamla Smiths-trummisen Mike Joyce:
“You told me you were not the kind of dude/Who’s telling people ‘I was in The Smiths’ all the time/Later I heard you for a third time/repeating the same phrase”.
Trots det självförhärligande i Joyce uttalande tror jag ändå att Pelle inspireras av The Smiths på flera plan. Fundera på var titeln till låten kommer ifrån! I övrigt märks det att Pelle har koll på sin musikhistoria, med smarta referenser på flera ställen.
De nio andra spåren på skivan håller lika hög klass, något som känns mer undantag än regel år 2007. I dagens samhälle är vi för pressade av tid, krav och framför allt pengar, pengar, pengar. Skivbolagen vill kränga singlar med obskyra artister till oss för att sedan få oss att köpa ett helt album som håller dagisnivå. Därför är ”In A Nutshell” ett välkommet avbrott i min alltför stressade vardag.
Kommentera
Inga kommentarer