[stäng]

Arvikas vassaste band 2007

En dryg vecka återstår till sommarens upplaga av Arvikafestivalen och det måste sägas att det ser bättre ut än vanligt. Både vad gäller biljettförsäljningen (skylten "sold out" beräknas komma upp i vilken sekund som helst) och den faktiska bandlineupen. Det var länge sedan det såg så här bra ut på samtliga Arvikafestivalens scener, i alla fall om ni frågor oss på redaktionen. Så för att hjälpa er att hitta rätt i djungeln av konserter, här är listorna med de konserter ni bara inte får missa!

Daniel Arosenius tipsar

1. Scissor Sisters
Med sin blandning av disco och glam har Scissor Sisters lyckats mer än väl med såväl debuten från 2004 som uppföljaren ”Ta Dah” som kom 2006. Få har väl missat Take Your Mama Out Tonight, Don’t feel like dancin’ och She’s my man från albumen som har sålt mycket bra i stora delar av världen. Kombinationen av extravagans och hög musikalisk kvalité har visat sig vara gynnsam och förhoppningsvis kommer de bjuda på en fantastisk show på festivalen i de värmländska skogarna.

2. The Ark
Efter att The Ark presenterat albumet ”Prayer for the weekend”, som lanserades i anslutning till bandets medverkan i Melodifestivalen, hördes och syntes de nästan överallt i media under en tid. Idag är det väl känt att The Ark är ett suveränt liveband och när Ola Salo går igång med sina predikningar mellan låtarna är det nog få som inte lyssnar. De lyckas alltid få liv i publiken och det råder inga tvivel om att de vet hur både stora och små folkmassor ska hanteras. Vi får hoppas på mycket folk och en god stämning under framträdandet på Arvikafestivalen. Då är det läge att spetsa öronen både för Ola Salos spännande mellansnack och för deras fina låtar.

3. Tingsek
Visst är Magnus Tingsek en fantastisk låtskrivare och sångare. Hans solokarriär efter åren med Loosegoats har gått suveränt bra och visst är han alltid lika stabil oavsett om han sjunger eller spelar gitarr, piano eller trummor. Han brukar hoppa runt som en hyena på scen, vilket är en upplevelse i sig, men att få njuta av hans fantastiska soul i sommarkvällen kan inte bli annat än god underhållning.

4. Timbuktu
Sveriges mest kommersiella hip-hopare har hunnit bli lika förankrad i den svenska folksjälen som Björn och Benny, trots att han bara har kuskat runt på scenerna som soloartist i lite drygt fem år. Timbuktu har varit flitig som en myra och släppt många lyckade album, samtidigt som han har turnerat med sitt kompband Damn över hela Sverige. Tillsammans har de blivit något av ett stående inslag på de flesta av sommarens festivaler.

5. Svenska Akademien
Med sina starka texter och näst intill aggressiva tongångar har Svenska Akademien skapat en egen typ av svensk reggae. Visst påminner det mycket om Peps Persson, kanske är det mest den skånska dialekten som gör det, men Svenska Akademien har ändå funnit en egen profil inom svensk reggae. Om de dessutom är ordentligt laddade finns det stora chanser att de kommer tända till ordentligt live på Arvikafestivalen.

6. Mustasch
Det finns en handfull rockband i Sverige som håller sig inom samma genre som Mustasch, men få av dem besitter en sådan genuin muskelkraft som just göteborgarna. De har under många år kämpat sig fram och förtjänar verkligen sin plats på de stora scenerna idag. Själv såg jag dem sist på Svarttorpsfestivalen i Rejmyre 2002. Då var det inte mycket folk i publiken när Mustasch drog igång, även om de var det största bandet på festivalen. Under de senaste fem åren har bandet gjort ett stort kliv framåt i karriären och det ska bli spännande att se vad de nu har att komma med.

7. Melody Club
Visst har det snurrat på bra för Melody Club som de senaste fem åren har gjort många spelningar och producerat flera hits. Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i deras tämligen lättsmälta melodier, men det brukar vara full fart på spelningarna och sångaren Kristofer Östergren har onekligen en skön karisma.

8. Kristian Anttila
Fin och varm pop på svenska har burit frukt för Kristian Anttila som välförtjänt har sålt en hel del album sedan debuten ”Natta de mina” som kom 2003. I texterna ryms mycket mer än bara hjärta och smärta och trots dess genomtänkta innehåll är de relativt konkreta och lättförståeliga. Som kontrast till de många hårda bokningarna under festivalen tror jag att Kristian Anttila kan bli en välkommen andningspaus.

9. Within Tempation
Metalmusik som blandas med opera har en tendens att bli pretentiöst, men Within Temptation har lyckats bra och blivit vägledande för många andra inom samma genre. De är utan tvekan en av årets största bokningar på Arvikafestivalen och visst förväntar vi oss en show utöver det vanliga.

10. Lillasyster
Martin Westerstrands olika projekt har kanske inte alltid slagit väl ut. Rallypack glömdes bort på en eftermiddag, men efter att de bytt namn till Lillasyster och återgått till svenska texter verkar det gå hyfsat bra för dem, med en hel del spelningar bokade i sommar. Givetvis är vi nyfikna på hur det låter live och om vi någonsin får uppleva samma uppkäftighet som i Lok står när dom andra faller igen.


Mikael Mjörnberg tipsar

1. Pain
Peter Tägtgren kan ha problem både med rösten och en väl tilltagen alkoholhalt i blodet när han uppträder live med sitt enmansprojekt Pain. Men det lägger knappast några band på mina förväntningar. Hans discometal är alldeles lysande, en ohelig allians mellan E-type, Rammstein och egna bandet Hypocrisy och själv är Tägtgren en sann underhållare, även om jag ibland får intrycket att det är högst omedvetet. Same Old Song, End Of The Line, Shut Your Mouth say no more…

2. Within Temptation
Att Within Temptation är Hollands största musikexport någonsin säger mer om landets knapphändiga musikscen än om orkesterns kvalitet. Men när de i spåren efter Evanescence framgångar kapade bort de värsta gothklichéerna från sitt sound och till ”The Silent Force” (2004) satsade på ett mer rock- och radioinriktat stuk blev de en riktigt bra grupp. Hitlåtarna är många, medryckande och vackra. Till och med så fina att en bekant vars titel är ”tuff hårdrocksskribent” brast i gråt under en spelning med dem ifjol.

3. Bloc Party
Festivalledningen framhärdar att det är Scissor Sisters som är den stora headlinern, jag skulle nog snarare vilja påstå att det är Bloc Party som är hetast i skogen. Inte för att senaste plattan ”A Weekend In The City” är särskilt fantastisk, så som debuten ”Silent Alarm” var, men britterna har ett sound och en energi som gjord för en festival. Med Helicopter som sista extranummer kan ni ge er på att jublet kommer höras ända till Norge.

4. Lillasyster
Att Martin Westerstrand är en frontman som kan elda på en publik vet vi sedan hans tid i LOK. Nu återstår det att se om nya gänget Lillasyster kan fira lika stora triumfer på Sveriges slitna rockscener. Låtmaterialet Martin och resten av gruppen har att jobba med är inte riktigt lika homogent som hos LOK, men några rejäla toppar finns och livekapaciteten finns ju redan där. Det är lite upp till bevis för det här kaxiga gänget i Arvika.

5. Tingsek
Tingsek var den självklara inledningen på Hultsfredsfestivalen. Klockan två på torsdagen inledde han vad som borde ha blivit en riktigt bra festival med sin härliga soulpop. ”Sångrösten! Mer än så behöver jag egentligen inte skriva”, skrev jag i min lista inför festivalen och konstaterade att det var obligatorisk närvaro. Men såg jag Tingsek? Nej, självfallet inte. När han klev på scenen satt jag i presscentret, bråkandes med en dator som vägrade samarbeta, och alla som var där sa förstås att han var jättebra. I Arvika ska ingenting hindra mig!

6. In Flames
Det är märkligt, vid den här tiden förra året var jag så trött man bara kunde vara på In Flames. Jag hade sett dem alldeles för många gånger och fullkomligt tröttnat på alla jobbiga backtracks och det faktum att Anders Fridén sjunger som en skata (killen ska göra det han kan, skrika!). Men nu när jag inte sett dem på ett år finns där plötsligt ett stort sug igen. Låt gå för att deras skivor blir sämre och sämre i takt med att storhetsvansinnet växer, det handlar fortfarande om ett av Sveriges genom tiderna bästa metalband. Som lök på laxen: pyroteknik!

7. Hellsongs
Konceptet är lika enkelt som det är genialiskt: att göra singer/ songwriter-versioner av gamla hårdrocksslagdängor och kalla det lounge metal. Jag och många med mig blev frälsta av demon ”Hymns in the key of 666” när den anlände 2005 och sedan dess har det rullat på för gruppen. Att höra Judas Priests Breaking the law i finstämd akustisk tappning kommer vara ett av de fina ögonblicken under Arvikafestivalen.

8. Pluxus
Slagsmålsklubben har varit lite av Arvikafestivalpublikens gullegrisar de senaste åren med sin bångstyrigt lekfulla electronica. Men ifjol var de på sin höjd mediokra och senaste plattan är inget vidare. De har försökt bli seriösa, vilket inte alls fungerar. Då är det bättre att vända sig till några som verkligen kan det där med ordnad electronica – Pluxus. Gruppen som ändrat skepnad för varje skiva som kommit ut har glimten i ögat, men är framförallt mästare på att mejsla fram intressanta ljudlandskap. Min förhoppning är att de kan överföra detta till en livesituation.

9. Svenska Akademien
Svenska Akademien är bandet som jag flest gånger tänkt gå och se på festivaler, men sedan aldrig lyckats ta mig iväg och kolla på. Jag har tappat räkningen på hur många gånger andra saker (ibland öl, ibland seriösa prylar) kommit ivägen, men min förhoppning är att jag ska lyckas den här gången. Gruppens reggae-baserade samhällskritik är alldeles för kompetent för att missa. Jag vet, för jag har trots allt sett dem några gånger…på klubb.

10. Infected Mushroom
Sista natten på festivalen 2005, det regnade, planen framför Vintergatan var fylld av otrevliga vattenpölar och inte ens de gasmaskförsedda diehard-syntharna tycktes helt tillfreds med väderleken och stämningen. Men så gick israeliska Infected Mushroom på och allt det grå och trista förbyttes mot en orgie i euforisk dans. Jag har träningsvärk i högerarmen än idag. Psykiskt utmanande trance görs knappast bättre än av den här duon. Ladda med kolhydrater!


Christian Stenbacke tipsar

1. Bloc Party
Helt plötsligt fanns de bara där. Få anade nog vad som komma skulle när redan sönderhyllade ”Silent Alarm” landade på skivdiskarna för några år sedan. Bloc Party blev namnet på allas läppar och många var de som högljutt proklamerade att rocken var räddad. Band som Arctic Monkeys och nu senast Jamie T följde i deras spår, utan att i mina ögon egentligen kunna hota Kele Okereke och hans manskap. Distinkt och träffsäker gitarrock när den är som bäst, jag är grymt laddad!

2. Ida Maria
Det är något speciellt med norska rockdrottningen Ida-Maria och jag skrev en väldigt positiv recension om henne från årets Hultsfredsfestival, men det hindrar mig inte från att omnämna henne igen. Spelningen på Stora Dans hör till en av årets bästa, alla kategorier. Vilken närvaro, vilken energi, vilket allt! Jag kommer garanterat att titta på henne igen, det tycker jag att du också ska göra. OhMyGod säger jag bara.

3. Aerial
Suggestiv svensk postrock/emorock i samma skola som amerikanska Explosions In The Sky och japanska Mono. Ibland behöver det inte vara särskilt komplicerat, ibland räcker det med att sluta ögonen och bara helt hänge sig åt musiken. Långsamt och staplande, ni som diggade Cult of Lunas spelning för två år sedan, och Khomas nu senast, kommer definitivt hitta något i Aerial.

4. Scissor Sisters
Men visst är det roligt med lite gaydisco (kom ihåg, gay means happy, and happy means gay)! Glittrigt värre utlovas när årets stora dragplåster Scissor Sisters intar Vintergatan. Dans, dans, dans, falsett, falsett, falsett! Den som fortfarande står still när I Don’t Feel Like Dancing och Pink Floyd -covern Comfortable Numb ljuder har antingen ingen taktkänsla eller är alldeles för stolt och principfast.

5. Hot Chip
Vad vore Arvikafestivalen utan lite elektronisk dansmusik? Brittiska Hot Chip fick sitt stora genombrott med ”The Warning” som släpptes ifjol, snart är det dags för de värmländska skogarna att få sin dos av britternas charmiga elektropop. Ta med en vän, eller varför inte två, och dansa loss hela natten lång.

6. Wendy McNeill
Wendy McNeill har alltid stått på sina egna ben, men det var i samarbetet med Ane Brun på dennes platta ”Duets” som jag verkligen fick upp öronen för denna kanadensiska skönhet. Dragspel, en stämma som nålar fast dig vid närmaste vägg, och låten Such A Common Bird förstås. Vill du ha en dos god singer/songwriter samtidigt som du vill vidhålla att Kanada is the place to come from, då är det här något för dig.

7. Miss Li
Galet galet! Linda Carlsson, rösten och kvinnan bakom pseudonymen Miss Li, har verkligen hittat sin nisch. Pianobaserad bossanovajazzrock, där inlevelse är ett begrepp som du inte har en aning om vad det verkligen betyder förens du har varit på en spelning med Miss Li. Om du också, som jag, gillar stora buskiga män med stora buskiga skägg som spelar ståbas, då har du just fått ytterligare ett skäl att gå och titta på Miss Li med vänner.

8. Nouvelle Vague
Valet stod mellan Hellsongs och Novelle Vague, temat är detsamma men approachen något annorlunda. Där Hellsongs ägnar sig åt mer klassiska singer/songwritertolkningar av kända hårdrockslåtar, ägnar sig istället franska Novelle Vague åt att tolka låtar på bossanovavis. Joy Divisions Love Will Tear Us Apart är en av dessa. Är du sugen på att höra fler tolkningar av new wave-låtar från det färggranna 80-talet, då år det Novelle Vague som gäller.

9. Patrick Wolf
Arvikafestivalen är känd för att lyckas klämma fram en större dos Sverigeexklusiva akter än övriga festivaler i landet. En av dessa under årets festival är Patrick Wolf, en ungtupp från de brittiska öarna som redan lyckats prångla ur sig tre fullängdare på lika många år. Genren är diffus, men ta lika delar electro, popmusik och brittisk kaxighet och du är Patrick Wolf på spåren. Väl värt ett besök.

10. Strip Music
Henric de la Cour, undrar hur trött han är på att ständigt refereras tillbaka till bravaderna i popbandet Yvonne? Jag var aldrig särskilt förtjust i just det bandet, tacka vet jag då de la Cours reinkarnation i Strip Music. Med känslorna ständigt svallandes i luften, och vår egen wolfman de la Cour i högform, gjorde bandet en grym spelning på Andromedascenen 2005. Jag hoppas på en upprepning i år.

Foto: Pain - Ralf Strathmann, Scissor Sisters - Universal, Tingsek - Malin Lauterbach, In Flames - Patrik Ullaeus, Svenska Akademien - Jens Nordström, Hellsongs - Sophia Sånglöf, Melody Club - Fredrik Karlsson, Bloc Party - blocparty.com, Ida-Maria - rockparty.se, Miss Li - Linn Stålberg, Patrick Wolf - patrickwolf.com