Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Juni Järvi
Herrgårn, Linköping
2006-11-17
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-11-21
Hemsida: www.junijarvi.com

Den enda beskrivning jag fått av Juni Järvi var att han skulle vara ful som stryk. Inte för att jag är särskilt bra på att avgöra om en kille kan sägas vara snygg eller inte, det verkar för övrigt inte vara det som spelar störst roll i längden ändå. Väl uppe på scenen skulle jag nog inte påstå att Juni Järvi skiljer sig så mycket från vilken annan snubbe som helst i konsertlokalen. Det skulle vara glasögonen och slipsen då kanske. Fast på en popklubb som John Doe är det ganska gott om slipsar i omlopp. Kanske kan man säga att det är sättningen som skiljer Juni Järvi från alla andra, det är inte många i lokalen som har med sig en egen cellist och dragspelerska.

Men vad skiljer Juni Järvi från Jens Lekman? Där går jag bet måste jag säga. Redan att slänga upp en ukulele är extrem Lekmanvarning, att sedan sjunga på precis samma sätt, mycket basröst, då är kopplingen oundviklig. Och tyvärr hamnar vi där hela kvällen. Låtarna är visserligen fina i sig, stråke och dragharmonika kompletterar utmärkt, men det finns en man från Göteborg som redan har gjort det här och som fortfarande gör det mycket bättre. Även om låten om där två tjejer fattar tycke för varandra frambringar ett leende på mina läppar. En vacker kärlekssaga med ett lite annat förhållningssätt.

Spelningens behållning, frånsett mannen i publiken som mot slutet tokdansar framme vid scenen, är extranumren. Ur en ren sadistisk synvinkel. Det är svårt att veta om herr Järvi verkligen räknat med att få göra några extranummer ikväll eller inte, oavsett så blir det hela till en upplevelse att minnas. Extranumren är helt enkelt urusla. Jag får känslan av att Juni Järvi satt i bilen på väg till Linköping och mitt i en kurva mellan Vikingstad och Mjölby fick för sig att det vore kul med ett par covers som extranummer. Problemet var bara att lista ut hur låtarna gick. Tro mig, det gick inte särskilt bra.