Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Gackt
Diabolos, 2007
Skivbolag: Gan-Shin Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-01-21
Hemsida: www.gackt.com

En mainstreamlåt är alltid en mainstreamlåt, oavsett om den framförs av ett gäng dollarkåta jänkare eller en liten festlig snubbe från den motsatta delen av världen. Det är det som gör mig så förbryllad över hela J-Rock-vågen som bara växer och växer i Sverige. Samma ungdomar som föraktfullt spottar på Linkin Park och dess gelikar hyllar förbehållslöst gäng efter gäng ifrån Japan. Gackt är inget undantag..

Tänker jag rationellt kan jag förstås förstå det. De japanska gängen är exotiska, det är något nytt och lite häftigt för den svenska ungdomen. Samtidigt som det i flera år har predikats att det ligger något fult över att på riktigt tycka om neometal och inställsam radiorock. Att de flashigt uppklädda japanerna står för ungefär samma musik spelar mindre roll när det är en hel livsstil på spel. J-Rocken handlar mer om kläder, hår och något annorlunda än musik. Det är bara att köpa, trenden har blåst förbi om några år.

Men ändå, detta konstaterande till trots är det märkligt att musik ska bedömas efter vem som framför den. Så gott som samtliga spår på ”Diabolos” skulle kunna leta sig in på radio (radio! Fy så hemskt!) och tilltala såväl din morsa som din mormor. När Gackt (jepp, det är en soloartist vi snackar om här) är som hårdast tangerar han redan nämnda Linkin Park. Annars bjussar han mest på anspråkslös rock, vissa refränger har rent av Melodifestivalpotential.

Att sedan japanska är ett tämligen märkligt, men vackert språk att sjunga på skänker sina poänger till ”Diabolos”. Men det förklarar inte hur en artist med så här blekt låtmaterial kunnat sälja så många som tio miljoner album på hemmaplan. Att han kommer bli hyllad av en unison barnkör (ja det skulle väl bara vara Michael Porali på Slavestate som är över 18 i den där hyllningskören) även i Sverige är mest ytterligare ett bevis på hur äcklig nöjesbranschen egentligen är.