Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Smashing Pumpkins
Machina: the machines of god, 2000
Skivbolag: Virgin
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.smashingpumpkins.com

Smashing Pumpkins är brötbandet som efter fem album och tio år i branschen fortfarande låter som om de aldrig haft så kul förut när de spelar. Sångaren Billy Corgan har haft ett finger med i varje hörn och med sin sträva och förförande röst satt sin prägel på en av årets bästa skivor.

Många var besvikna på Smashing Pumpkins efter att ha lyssnat på deras senaste album "Adore". Trummisen Jimmy Chamberlin var inte med utan hela skivan var kompad av trummaskin. Billy Corgan hade dessutom producerat det albumet helt själv vilket enligt många inte blev helt lyckat. Det beskrevs som en elektrisk besvikelse som turligt nog nu är ett minne blott. Med "Machina: The machines of God" återvänder bandet och river återigen murar med sin balanserat tunga rock. Som en gigantisk bulldozer som får bensinstopp 100 meter från bensinstationen…

Smashing Pumpkins styrka är refrängerna. De får alltid fram snygga melodier även om det ligger en tjock dimma över många av låtarna. Bandet har onekligen sitt speciella sound som man antingen hatar eller älskar. Det kan ta tid att lära sig uppskatta Billy Corgans sträva och väl filtrerade stämma. Faktumet är att det låter som om man i slutändan kört hela inspelningen genom ett smutsigt Melittafilter. Garagerock när den är som bäst med andra ord.. eller? Smashing Pumpkins har nämligen en baksida som är svår att ta till sig. Deras gitarrsolon har aldrig varit speciellt exalterande, men vissa låtar är bara för mycket. När gitarristen James Iha och Billy Corgan (sologitarr) samtidigt slår på gitarrerna med armbågarna samtidigt som producenten Flood ler triumferande från kontrollrummet och visar med tummen upp att disten är på max, då är det svårt att älska dem. Man kan också beskriva det som att den gudomligt vackra dimman ibland övergår i ett hotfullt åskväder och då vill man bara stänga av. Heavy metal machines är låten från "Machina: The machines of God" som flippar ur mest även om låten räddas något av refrängen. Det är en överdrift att kalla det en katastrof för amerikansk musikexport, men det är inte långt ifrån.

"Machina: The machines of God" är en mycket varierad skiva som trots sin bredhet ändå inte är flörtande. Fragment från alla deras gamla skivor finns representerade i ett nästan helgjutet album som stundtals svävar. Refrängen i rockrökaren The everlasting gaze och hela låten Wound beskrivs bäst vid ett luftskepp som stillsamt seglar genom i dimman. Billy Corgan utnyttjar sin sångtalang till klimax - leker och experimenterar sig igenom låtarna med en fantasifullhet som aldrig släpper lyssnaren. Det håller nästan hela skivan igenom och är bara dött under ett fåtal partier som dock överspeglas av de riktiga låtarna. Helt klart en solklar comeback och ett band att hoppas på i framtiden. Så tillsvida att ryktena om att detta är Smashing Pumpkins sista album inte är sanna.