Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Firefox AK
Madame, Madame!, 2006
Skivbolag: Razzia Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-03-07
Hemsida: www.firefoxak.com

Jag ger upp. Jag kapitulerar. Jag faller handlöst för Andrea Kellerman. Firefox AK levererar electropop av allra finaste kvalité. Kaxigt, precis lagom popigt med refränger som sätter sig omedelbart. Det handlar ändå om temperament, det handlar om en levande organism med alla dess impulser och infall. Undrar om det är så här sexig musik låter? Men vem är då denna dam? Det kan här finnas viktiga element till uppkomsten av ”Madame, Madame!”.

Efter fyra års sjungande i Londonbandet Anamorphic bar sedermera flyttlasset tillbaka till vårt för närvarande iskalla land Sverige. Till en början blev det akustisk gitarr och finstämd skönsång men trots att det lät bra fanns det helt enkelt ingen spets på det hela. Då blev det elgitarr och samarbete med barndomsvännen Viktor Ginner (Rupesh Cartel). Bort med det fina och lena, in med syntar och rappa beats. Först ut blev en fem-spårs-ep (”What’s That Sound Ep”) förra året, nu kommer fullängdaren.

En genomlyssning av denna skiva är som att genomleva en vinglig cykelfärd på en gropig grusväg. Det hoppar och det skuttar, ibland går det undan, ibland måste det till lite lugnare och mer balanserat trampande. Det finns tre tydligt markerade gupp då man hajar till ordentligt. Först ut är den klockrena samplingen av laddandet av ett gevär alternativt en pistol som markerar ingången till låten Love to Run. Kaxigt. Explosivt. Låten i sig går inte heller den av för hackor. Lättillgänglig är bara förnamnet. Andra lyftningen på ögonbrynet kommer av låten What’s That Sound. Den är helt enkelt så att den verkligen får det att spritta i kroppen på mig av ren danslust.

Skivans absoluta höjdpunkt, guldkorn, kalla det vad som helst, är ändå duetten med äkta maken Rasmus Kellerman (som även går under artistnamnet Tiger Lou) i låten The Draft. Här finns en nerv och en känsla som är få låtar och artister förunnade. Lugn, avskalad med en ordlös refräng. Så enkelt och så bra. Varsin vers, Andrea tar första, Rasmus andra, total symbios i refrängerna och i den lilla passage just innan sista refrängen. Underbart. Det märkliga är ändå att resten av materialet nu kom att blekna något i jämförelsen med denna avslutande låt. Fast å andra sidan är det ganska njutbart att jämföra bra med riktigt bra också.