Joyzine

[stäng]

Krönika

Har vi ingen smak?

Jag har stor anledning att misstänka att en stor del av den svenska befolkningen är mentalt handikappad. I varje fall när det gäller att avgöra vad som är bra och dålig musik. Är sanningen så svart på vit att vi är så styrda av vad marknadskrafterna säger till oss att köpa att vi gör det i blind lydnad? Jag vill inte tro det, men faktum blir bara klarare och klarare. Människor tycks helt enkelt inte veta bättre än att låta sig indoktrineras och luras till att köpa den värsta av skit.

Ta bara en titt på den svenska singellistan, där ligger en ny Markoolio -kopia och nosar på topplaceringarna. Ren skit, men i jämförelse med konkurrenterna rent ljuvlig lyssning. Det man i början av sommaren bara trodde var en töntig fluga har visat sig hålla i sig över samtliga våra tre sommarmånader. Jag pratar självklart om den lille slyngeln Schnappi krokodil som envist klamrar sig fast i toppen av listan. Jag säger bara, kom igen! Visst, Schnappi är en rolig liten figur som sjunger en töntig liten barnvisa. En typisk sån låt som man spelar en gång för att störa sin omgivning, sitter och fnissar lite och sen snabbt glömmer bort. Jag har gjort det själv, jag säger inte annat. Att däremot gå och köpa singeln på fullaste allvar, det är en helt annan sak. Jag kan inte för mitt liv föreställa mig vem som skulle kunna göra det (mer än små barn då, men de har ju i sammanhanget en ganska liten köpkraft). Vem sitter hemma och läser tidningen eller stryker sina skjortor lyssnande på sin nyinköpta Schnappi-singel? Jag förstår inte, men uppenbarligen är det många som gör det. Singellistan ljuger tyvärr inte.

Men det finns värre exempel. Ni förstår självklart vart jag vill komma, vilken låt som toppade listan från slutet på juli och framåt en bra bit in i augusti. Jambas egen lille penisförsedde favoritgroda Crazy Frog . Ska man skratta eller gråta? Den melodi som släppts på singel – en cover med pålagda störläten från det avskyvärda lilla djuret – är förvisso usel, men dessutom ett så toksimpelt hopklipp att man rodnar. Det är precis sådana saker jag sitter hemma och klipper ihop under vardagsnätter när jag inte kan sova. Simpla och ironiska ljudkollage som man sen kan spela upp för polarna när det vankas förfest, ”höhöhö lyssna vad jag klippte ihop igår hihihi”. Att en sådan sak kan segla upp till topplacering på den svenska singellistan får mig att vilja vomera. Jag hoppas innerligt att skaparen skrattar hela vägen till banken. Större blåsning än att köpa singeln kan man knappast gå på. Hur kan man ens spela upp den för någon utan att skämmas ögonen ur sig? ”Lyssna vad jag har köpt.” Plötsligt framstår N’Sync och Jessica Simpson som helt fantastiska artister. De framför ju åtminstone musik. Men samma resonemang gäller här som för Schnappi, det märkliga är inte alls hur det hamnar på marknaden utan att folk är så urbota dumma att de köper det.

Fast å andra sidan är det kanske inte så konstigt att svenskarna (har vi börjat ta upp kampen med tyskarna om sämst musiksmak månne?) inte förstår bättre. Jag jobbar på natten ibland och principfast som jag stundtals kan vara vill jag ge P3 och P4 en chans. Det räcker med att säga Nybryggt så förstår ni, till och med jag byter med glädje till skvalradion efter en stund. Flera timmars ältande om pommes frites-pizzans utbredning i Sverige eller om den 6e augusti är en ny stordag för bröllop tar knäcken på den mest ihärdige lyssnaren hur bra musik det än spelas däremellan. Så länge vanliga Svenssons inte sträcker sig utanför reklamradion i sitt sökande efter vettig öronstimulans kommer nog utvecklingen att fortsätta. Nästa sommar kanske singellistan toppas av den animerade mobiltelefonälgen Justus som framför sin storhit ”Mu”. Svenska musiklyssnare är nog tyvärr ganska handikappade.