Joyzine

[stäng]

Recension - Live

This is not a game of who the fuck are you
Arvikafestivalen
2009-07-02
Av: Andreas Ivarsson
Publicerad: 2009-07-06
Hemsida: -

Jag blir väldigt nyfiken, bandet med det långa bandnamnet ska inleda på Lyranscenen. Namnet har jag försökt att lära mig minst 30 gånger utan lyckat resultat, men det svåra kanske är ett lockbete tänker jag och traskar dit ändå. Väl där möts jag av ett band med ett antal stelopererade musiker som ser ut som de snart ska in på ett läxförhör i OÄ som de glömt att plugga till och därför svettas nervöst. Det finns dock ett undantag och det är sångaren som energiskt hoppar och studsar och tar sig an musiken genom att få med sig de få men hängivna fansen på både sång (nåja) och moshpits. Det där med moshpits verkar de tycka är riktigt festligt, då de i princip i varje låt försöker hitta en variant av detta sjöslag.

De unga musikanternas instrumentella skicklighet är det dock inget fel på, eller snarare är det väl det som är problemet. Genom att gå upp och ner i diverse avancerade mellanspel och med konstiga bryt i låtarna tappar de mycket av den potential som jag tror finns. Med mer luftiga, enklare arrangemang och lite mer nyans i sången kanske det kan bli riktigt bra det här. Men det förutsätter att bandet börjar röra i alla fall på en höft, att de inte ägnar halva spelningen åt att arrangera diverse moshpits och skaffar sig ett bandnamn som man kan komma ihåg, så kan till och med jag ignorera det nervöst bortskrattade mellansnacket om hur mycket problem med tekniken de har på scenen. Vi i publiken är väl inte speciellt intresserade av det ifall det ändå låter bra?