Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Coronatus
Lux Noctis, 2007
Skivbolag: Massacre Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-16
Hemsida: coronatus.net

Visst är det svårt att förhålla sig till människor som fullständigt saknar självdistans. Även om det i grund och botten inte är annat än beklämmande, i flera fall rent av väldigt irriterande, går det inte att komma ifrån att det ofta även är otroligt komiskt (spana in fotbollsspelaren Dulee Johnssons hemsida för ett klockrent exempel på någon som tror för mycket om sig själv och bjuder en rejäl skrattfest). Många är gångerna jag i smyg flinat över personer som helt oförstående tagit sig själva på blodigt allvar i de mest fåniga situationer. Eller varit oförmögna att inse att de helt enkelt inte räckt till i en situation och fortsatt att göra sig till åtlöje.

Det gör jag inte i fallet Coronatus. När jag lyssnar på ”Lux Noctis” lider jag mest. Bandet skryter med att de har två sångerskor och en av dem – Carmen R. Schäfer – skulle nog må bra av att rannsaka sig själv en smula. Bristen på självinsikt tycks vara total. Utan att ha en röst som alls är lämpad för det kvittrar hon högt uppe i himlen. I register som närmar sig avancerad opera och som verkligen kräver sin kvinna. Hur mycket sångröst Schäfer än har klarar hon inte av att sjunga snyggt uppe i de där registren. Men det tycks hon inte alls inse, utan sirenljuder genom hela skivan. Och kvaddar den.

Nu är det i och för sig inte bara sångerskans övermod som gör ”Lux Noctis” till en ljummen historia. Den slokörade mellanmjölksgoth som Coronatus står för är alldeles för stel och rätlinjig för att bli intressant. Det låter verkligen som musik framförd av ett gäng tyskar som tar sig själva, sitt band och sin genre på blodigaste allvar. Jag kan se deras bistra, oerhört seriösa, anletsdrag framför mig.

Nu är jag inte ute efter att hylla någon form av buskismetal, poängen är att Coronatus låter alldeles för mycket som ett band som tappat lekfullheten och utan att inse det komiska med det tar sig själv på, på tok för stort allvar. Det gör musiken sämre, som om ”Lux Noctis” inte var ganska torftig redan från början. Det blir aldrig Joey DeMaio-töntigt, men nämner jag det namnet förstår ni åt vilket håll det barkar. Jag slår vad om att de här tyskarna inte klarar att ta kritik, men ett gott steg på vägen mot att bli ett anständigt gothband vore att någon sa åt fröken Schäfer att komma ner på jorden.