Joyzine

[stäng]

Krönika

Väck den björn som sover – länge leve Peter Pan!

Man ska inte väcka den björn som sover. Det utgör en risk att termen ”dåligt morgonhumör” får en helt annan, lite mer dödsföraktande, dimension. Fast tänk om björnen ändå behöver vakna, för dess egen skull? Den kanske har sovit för länge, tagit en sovmorgon på ett par år, eller också är det kanske något väldigt viktigt som behöver ses över? Undrar om man skulle lyckas, att väcka en björn som gått i ide kan inte vara helt enkelt.

En annan analogi jag tänker använda mig av för att illustrera min poäng, om jag nu har någon, hämtar jag från den gamla storfilmen Hook. Året var 1991 och grabben i fråga var tio år. En perfekt ålder för en Steven Spielberg-sockrad barnsaga i Hollywoodtappning. Handlingen kretsar kring Peter Banning, spelad av Robin Williams, en medelålders familjefar som får sig en chock när hans barn en dag kidnappas av någon som påstår sig vara Kapten Krok. Det visar sig till slut att Peter Banning inte är någon annan än den legendariska Peter Pan, sagornas barnhjälte som aldrig blev gammal. Problemet är bara att han blev just det – gammal – och enda sättet för Peter att få tillbaka sina barn är att besegra Kapten Krok: då måste han komma ihåg hur han blir Peter Pan igen.

Jag har sovit alldeles för länge. Musik som alltid funnits vid min sida, som alltid har varit prio ett, har försvunnit ner i ett sidospår. Jag har blivit gammal. Istället för musik finns det arbete. Förpliktelser. En hund. Allt är självvalt förstås, det finns ingen annan att klandra än mig själv. Tid har blivit en bristvara, jag känner mig som en av de grå herrarna i Michael Ends bok om lilla Momo.

Tillvaron har förvandlats till en kamp om tiden, då har musiken fått stryka på foten. Eller rättare sagt, för att förtydliga, jakten på den nya musiken. För visst lyssnar jag på musik, men allt för länge har jag gått på rutin. När det väl hinns med att sätta på en spellista är det idel välkänd musik. Samma lista, om och om igen. Jag känner mig trygg i min lista, jag vet redan att låtarna är bra (vilket är självklart, det är ju jag som har valt dem. Har man lyssnat på en låt sedan tidigt 90-tal måste den per automatik vara bra).

Det krävdes en dyr natt på ett exklusivt hotell i Göteborg för att jag skulle komma till insikt. Jag besökte en gammal vän och förklarade mitt dilemma. Lusten och tiden för den nya musiken finns inte där, sade jag. Vad dum du är, svarade han. Min vän menade på att svaret finns framför mig hela tiden. I låtlistorna. I den moderna tappningen av att lyssna på musik. I Spotify till exempel.

Skivan har spelat ut sin roll, den fixerade låtlistan också. Istället länkas och relateras allt till allt. ”Tycker du om Sun Kil Moon? Lyssna då på Silversun Pickups” säger Spotify till mig. Och jag lyder. Vilket har gett mig ett nytt favoritband (ett bland många). Jag installerade nyligen Pitchforks Spotify-app. Ny spännande musik, rekommenderad av gänget bakom Pitchfork, ett klick bort. Bra blandas med bättre och min förut så förutbestämda playlist blir betydligt mer oförutsägbar.

Kanske kan man ändå säga att björnen har vaknat igen. Åtminstone öppnat ett öga. Även om Peter Pan kanske fortfarande behöver gå ner ett par kilon har har åtminstone hittat sina gröna trikåer igen. Tiden är fortfarande ett problem, men lusten har kommit tillbaka. Framför allt när framtiden, dåtiden och samtiden bara är ett klick ifrån. Något som mig har fattats är återigen funnet.