Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Rufus Wainwright
Filadelfiakyrkan, Stockholm
2010-05-27
Av: Anders Nilsson
Publicerad: 2010-05-28
Hemsida: www.rufuswainwright.com

Det är inte varje dag konsertbesökare får instruktionen att inte jubla och applådera, men det är precis vad jag och de övriga drygt 1400 i publiken i Filadelfiakyrkan får innan Rufus Wainwright går upp på scenen.

Nya, becksvarta albumet "All Days Are Nights: Songs for Lulu" ska framföras i sin helhet, ackompanjerat av ett bildspel på en gigantisk bioduk. Ljuset slocknar och Rufus glider upp för scentrappan i fjäderboa och med ett enormt svart släp. Ljudlöst sätter han sig vid flygeln och river hastigt av Who Are You, New York?.

Bildspelet består av ett minst sagt hårdsminkat öga som växelvis iakttar, blinkar och gråter. Det ger faktiskt viss tid till eftertanke och ibland tycker jag mig se små planeter istället för ögon och med sina långa lösögonfransar påminner ögat emellanåt om en elefants.

Avsaknaden av applåder gör stämningen ganska kall och hård. Rufus själv verkar vara en helt annan person än den vi vant oss vid. Han säger inte ett ord - det enda som bryter tystnaden mellan låtarna är när han harklar sig eller dricker vatten.

Halvvägs in i plattan, i Shakespeare-tolkningarna, verkar Rufus slappna av en liten aning och spelningen lyfter på allvar. En elektrisk stämning infinner sig snabbt och det är bara Les Feux d'artifice t'appellent som inte känns helt klockren.

När de sista tonerna av Zebulon tonat ut, reser Rufus sig och går symboliskt rakt in i det starka ljus som tänts vid scentrappan. När han till slut försvunnit från scenen formligen exploderar publiken i applåder och visslingar.

Del två inleds med att den Montrealfödde 36-åringen kliver upp på scenen till publikens mäktiga bifall. Han är nu mer välbekant och klädd i vit skjorta, färgglad väst och en illgrön scarf. För att ytterligare förstärka kontrasten till det karga, svarta i del 1, har scenen smyckats med ett femtiotal små, orangea ljuslyktor. Rufus ser glad och nöjd ut, och när han sätter sig vid flygeln blir det början på en rent fantastisk uppvisning i musikkonst.

Med en röst i toppskick och med tio av populärmusikens allra flinkaste fingrar, skapar Rufus Wainwright något alldeles extraordinärt. Grey Gardens, Nobody's Off the Hook, The Art Teacher, Leaving for Paris No. 2 och Dinner at Eight är alla moderna klassiker och sitter absolut perfekt i Filadelfiakyrkan.

Rufus verkar stortrivas och kåserar kring melodifestivalen och inte minst det svenska kungahuset och kronprinsessbröllopet. Han blir dock smått förfärad när han inser att Victoria ju faktiskt kanske är på plats - "If she's here, she's perfect!" säger han och skrattar hjärtligt till publikens stora jubel.

Extranummer bjuds i form av fenomenala versioner av Poses och Going to a Town, samt coverhyllningen till Rufus nyligen bortgångna mamma, Kate McGarrigle; The Walking Song. Några ropar efter Hallelujah, som Rufus pensionerade - om än tillfälligt - tidigare i år, men jag tror ändå inte att någon enda i publiken gick hem missnöjd över att inte få höra den.

Det här var nämligen, trots den småskakiga inledningen, en alldeles förträfflig spelning. Rufus Wainwright är en av vår tids allra största, vilket han tydligt visade ikväll.

Rent magiskt bra.