Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Rufus Wainwright
Operan, Ystad
2008-04-08
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2008-04-10
Hemsida: www.rufuswainwright.com

Ystads Opera är vacker, cylinderformad och troligen högre än den är bred. På scenen finns bara det nödvändigaste; Rufus Wainwright och en flygel. Men egentligen är det enda som räknas att Wainwrights stämma fyller hela rummet, och det gör den.

Rufus Wainwright verkar ganska pratglad där han sitter vid flygeln. Det är inte så konstigt om han är lite uttråkad kanske. Han berättar främst om låtarnas betydelse men också en hel del om att han gillar Ystad och att det är väldigt fint men framförallt väldigt litet när man varit där två kvällar i rad. Han kan tänka sig att eventuellt komma tillbaka för att stanna när han är 60 år om han då har skaffat sig en 16årig pojkvän från Ystad. Publiken är tyst, nästan andaktsfull, och skrattar bara när man ska. Ett: ”Love you Rufus!” bryter tystnaden ”Oh, thank you, I do too… but…” säger Rufus och börjar spela Not Ready to Love.

I Sanssouci känner jag för första gången att jag saknar något. Det skulle vara fint med stråkar och kanske lite körer på scenen… Men tro det eller ej så är det mest den utflippade flöjten som jag har stört mig så mycket på just i den nämnda låten, som jag plötsligt saknar. Bara Rufus och gitarr ser lite löjligt ut, så när han återvänder till pianot och sparkar av sig ena skon och ställer den bredvid pallen är jag glad. Pianot framhäver hans mullrande djupa och fönsterskallrande ljusa röst bättre. Alldeles fantastiskt bra är Nobody's Off The Hook och The Art Teacher, båda framförda vid flygeln.

Innan han går ut för andra gången ändrar han sig och säger att pojkvännen nog kommer vara 18 år. Han låter sig klappas in två gånger och avslutar med sin version av underbara Hallelujah, inte lika bra som Jeff Buckleys version men just där, just då, ändå ganska nära så bra.