Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Moa
Do you want me, Death?, 2009
Skivbolag: Fill in the blank Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-11-17
Hemsida: www.meetmoa.com

Skivan kommer tillsammans med ett klistermärke där en halvnaken Moa Holmsten (sångerska i gruppen) med ryggen mot kameran kör ner handen i byxorna och i en typiskt manlig gest kliar sig i stjärten. Det är en effektiv bild. Ett foto som väcker frågor, inbjuder till lyssning och kanske rent av provocerar på ett eller annat sätt. Den stora frågan är bara hur det gick till inför dess uppkomst?

Kanske var det så att Moa, med Meldrum-rösten Moa Holmsten i fronten, insåg att sjavig punkrock med trasig sång inte är särskilt provocerande eller ens uppseendeväckande i dagens musikklimat och att det behövdes något mer? Jag är nästan beredd att tro det. För tio, femton år sedan hade den musik som hörs på debuten ”Do you want me, Death?” kunnat sälja i stora mängder bara på sin upproriska framtoning. För att den spottar, sparkar och är allmänt bångstyrig. Idag, när den grejen är gjord till sin gräns, tar vi det istället för vad det är – dålig musik.

Moa saknar nämligen både takt och finess. ”Do you want me, Death?” är en musikalisk spya utan charm. Moa Holmstens karakteristiskt stickiga sångröst river och sliter visserligen som den ska, men för att det ska fungera behövs mer än billigt garageskrammel som komp. Gruppen har inget låtmaterial att tala om och framstår för att tala metaforiskt som en rabiat tonåring som bränner Scanbilar snarare än någon som på riktigt kan tala för sin sak.

Att Per ”Ruskträsk” Johansson tutar saxofon långt bak i ljudbilden känns mer som ett försäljningsargument än något annat, men den här soppan köper jag inte.