Recension - Skiva
Att säga att jag hatar gitarrsolon är väl inte en helt korrekt beskrivning, men jag tycker för det mesta att de gör mer skada än nytta. Ett kort, fräsande solo kan absolut ha en poäng, men musikanter som ägnar sig åt överteknisk instrumentonani har aldrig varit min grej. Det ska till en överdjävligt duktig musikant (och då snackar vi inte enbart tekniskt utan framförallt känslo- och avvägningsmässigt) för att få dylikt runkande att bli rakt igenom intressant.
Därför blir jag förvånad när
Sounds of impalement som öppnar
John 5s fjärde soloalbum slår an en sträng hos mig. Snubben – vars cv bland annat innefattar celebra namn som
Marilyn Manson och Robbarna
Halford och
Zombie – har spelat in en dödsmässa och döpt låtarna efter tortyrredskap. Klyschigt värre, men det börjar bra med bastanta riff som lägger en ståtlig grund för gitarristens excesser. Att han sticker iväg i vindlande solo efter vindlande solo känns hanterbart när han även visar upp annat gitarrhantverk av gott märke.
Tyvärr visar det sig ganska snabbt att John 5 inte är något vidare på att hålla sig i skinnet. De feta
Rammstein-riffen blir färre och färre, de riktiga onanisolona fler och fler. Visst bör det förväntas ståtlig uppvisning av en gitarrist som släpper en instrumental platta, men gitarr kan ju vara så mycket mer än bara bajsnödiga solon. Det är frustrerande att snubben efter att ha visat att han kan så mycket mer mest tycks vara intresserad av att visa upp hur snabba fingrar han har.
Att det är en duktig musiker är emellertid inget att tveka på. John 5 har spelat precis allting utom trummor under inspelningen. Inklusive några hejdlöst buskisaktiga banjopartier. Konklusionen är dock precis som i så många andra – ganska tragiska – fall att det här är en snubbe som har det tekniska, men inte känslan och vettet. Så fort den tekniska uppvisningen blir överordnad svalnar mitt intresse betänkligt.
Relaterat
John 5 (2012-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer