Joyzine

[stäng]

Intervju

Edda Magnason

Hon är en artist som kan vara på väg mot det stora genombrottet, med en låt gjord i kreativ protest som lyckades bli en P3-hit. För Joyzine berättar Edda Magnason om sitt nya sound, hur hon ser på begreppet "kvinnliga musiker" och om hur det var att spela in den i hennes ögon lätta andra skivan.

Det är uselt att göra intervjuer via e-post och något som bör undvikas in i det längsta. Du går miste om det personliga mötet, kan inte registrera ansiktsuttryck och tonfall och det här med snabba följdfrågor är bara att glömma. Trots det sitter jag framför datorn, fyller två A4 med frågor, bifogar filen i ett mejl och trycker "skicka". Vinstdrivande telefonoperatörer och ofördelaktiga abonnemang är min haltande ursäkt. Redan efter ett par dagar får jag svar från Edda Magnason, en 26 år gammal icke-rökare utan husdjur som gillar skogspromenader och mysiga hemmakvällar. Men också en oerhört begåvad låtskrivare, textförfattare och sångerska, vilket är anledningen till att jag sökt kontakt med henne.
– Musiken har inslag av många olika genrer som jazz, folk, world och klassiskt. Det som kännetecknar min stil är att jag blandar traditionella poplåtar med mer uppmålande saker åt det impressionistiska hållet.

Det är svårt att inte hålla med hennes syn på musiken, det räcker att lyssna på ett par låtar från nya skivan "Goods". Edda Magnason är uppvuxen på den skånska landsbygden och har, som namnet antyder, rötter på Island. Det är inte bara det senare faktumet som har fått flera recensenter att dra paralleller till Björk, likheter finns även i rösten och sättet att måla upp en egen värld för lyssnaren att utforska. Men låt oss återkomma till det vid ett senare tillfälle. Edda Magnason är mer eller mindre helt självlärd när det gäller musiken, vilket kan vara en bakomliggande orsak till hennes speciella uttryck.
– Hela barndomen sa jag att jag skulle bli konsertpianist, sen sa jag att jag skulle bli kompositör. Sen började jag skriva texter och sjunga och spela in popdemos. Att pyssla med mina sånger och spela piano blev min identitet tidigt. Jag har aldrig tagit ett beslut att satsa på musik, snarare har jag aldrig kommit på vad jag skulle göra annars.

Den lätta andra skivan
En vanlig hållning bland såväl musiker som kritiker, är att uppföljaren till en debutplatta är betydligt mer krävande att skriva och spela in. Framför allt gäller det musik som fått ett positivt gensvar och ett stort genomslag. I folkmun vanligtvis uttryckt som "den svåra andra skivan". Men för Edda Magnason var det tvärtom, trots att den självbetitlade debuten 2010 fick goda omdömen i flera tongivande medier.
– Detta är den lätta andra! Den var en fröjd att spela in, dessutom är det skönt att inte vara splitterny där ute på fältet. Första gången man ska bli recenserad är riktigt är hemsk, när man inser att man har gett sig ut i stora farliga världen där långtifrån alla vill en väl. Sen lär man sig att få distans, eller åtminstone undvika det som är jobbigt. Jag är starkare nu än jag var runt förra släppet. Gör man något av lust, utan ängslan och kompromisser, blir man också mindre känslig för vad folk sedan tycker om det.

Den som lyssnat på debutskivan, kommer att märka hur soundet på "Goods" låter annorlunda. Den här gången har Edda Magnason ett band med sig i studion istället för att vara själv med sitt piano. Resultatet är att musiken låter större, mer direkt och rör sig närmre traditionella poplåtar, även om lekfullheten och experimentlustan från debuten finns kvar. Det har däremot inget att göra med att skivan till skillnad från debuten släpps på mer popbetonade Adrian Recordings (This Is Head, Familjen, Laakso med flera). Det handlar helt enkelt om att variera sig själv.
– "Goods" påmminer på sätt och vis mer om mina gamla demoinspelningar som jag gjorde i tonåren. Jag har haft en lång period nu med fiol och kontrabas. Jag kände att jag var lite trött på fina flygeln och längtade efter nya ljud och rytmer.
Hur går det till när du skapar din rätt speciella musik?
– Jag har inget strukturerat tillvägagångssätt. Jobba med befintligt material kan man göra nästan närsomhelst, alltså arrangera, öva in mönster på pianot och sådant. Men att komma på saker från grunden är lite trixigare eftersom det kräver en särskild ro och sinnestämning. Att syssla med detta är något man har med sig hela tiden. Det kan komma en textstråf under en tågresa eller under en sådan här intervju. Plötsligt slår det mig att jag inte har en aning om vem du är som tar emot denna text och det är ju lite inspirerande.

"Många journalister vill tvinga in en i något jäkla Luciatåg"
På tal om inspiration ja. Edda Magnason berättar om hur det inte går att enkelt säga vad hon har påverkats av när hon skrivit sina låtar. Hon tar inte till en specifik inspirationskälla när hon är ledsen respektive en när hon är glad.
– En inspelningssituation är lika oförutsägbar som vädret, det är ett foto från just den stämning som rådde just då i den studion.
Jag återkommer till likheterna med Björk och påpekar att Edda Magnason av kritiker (inklusive undertecknad) också ofta har jämförts med artister som Joanna Newsom och Jenny Wilson. Jag frågar om hon själv lyssnar på de här kollegorna. Svaret får mig till tänka efter och även bli lite självkritisk.
– Jag måste påpeka hur lustigt det är att vi kvinliga artister blir så jämförda med varandra, långt mycket mer än män. Och att jag aldrig blivit jämförd med Frank Zappa, Beatles, Supertramp, Esbjörn Svensson, José Gonzales och andra som enligt mig ligger lika nära/långt ifrån mig musikaliskt som alla dessa kvinnor jag radas upp bredvid. Många journalister vill tvinga in en i något jäkla Luciatåg som de kan prata om som en viss typ av musikgenre... som egentligen bara betyder "kvinliga artister" om jag ska vara ärlig. Det kanske inte är svaret på din fråga, men feministen i mitt hjärta brusar så lätt upp nuförtiden när jag får dom där evinnerliga jämförelserna.
”En musikalisk resa” har varit ett vanligt sätt att beskriva din musik och när jag lyssnar på ”Goods” kan jag bara hålla med. Inte bara en resa i rum, uppenbart i en låt som Camera, utan också i tid. Ibland låter det som ett nyfiket barn och ibland som en äldre människa som undrar om hon eller han fortfarande är älskad.
– Låten du refererar till (Ancient star my innocent heart) är en lovsång till det oskyldiga hjärtat, refrängen "do you still love me, love me still" är en fråga till det oskyldiga barn man en gång var. Eller till gud eller det man en gång stod för, efter att man sakta men säkert dragits in i nånting cyniskt, beräknande och girigt med åren.
Var hittar du fröna till din stora variation av låtar?
– Idéer till sånger kommer aldrig i den stunden man ser eller upplever något. Jag är ingen landskapsmålare med stafliet i backen. Allt man tar in smälter och lägger sig tillrätta i någon vrå i hjärnan för att sedan färgas och moduleras av minnet. Det som kommer ut är en seriefigur av verkligheten.
Hur mycket självbiografi från din uppväxt i Skåne och på Island finns med på skivan?
– Allt är sant. I någon mening är även uppdiktade saker sanna för det bottnar i en sann känsla.

En låt i ren protest När man plockar upp en skiva av Edda Magnason, känner på den och bläddrar i det fint illustrerade texthäftet är det svårt att inte imponerats av den estetiska utformningen. Det är artisten själv som står för omslaget till "Goods" och hon har arbetat parallellt med det under skivinspelningen.
– Jag blir så glad när jag tittar på nya omslaget, det representerar verkligen skivan. Tanken från min sida var att det ska kännas som att få ett brev från en gammal vän som bor långt borta. Ett paket från någon som tänkt på dig och tycker om dig. Estetik låter så kallt. Jag tycker om härliga saker i livet.
Är det här ett sätt att skapa ett mervärde, i tider då människor kanske är mer vana vid att konsumera digitala än fysiska skivor?
– Nuförtiden kan man inte styra över sitt konstverk. Det slits i stycken, folk plockar russinen ur kakan och avfärdar det dom inte hajar direkt. Visst får den fysiska skivan ett mervärde när man vet att det är samma person som står bakom musiken och det visuella. Personligen älskar jag konstnärer som utrycker sig på olika områden, det ger upplevelsen fler dimensioner. Som hos Tove Jansson och Joakim Pirinen, två favoriter!

Vi lämnar omslagen och återgår till det rent musikaliska. Att det nya soundet skulle vara ett medvetet försök att attrahera en ny, kanske yngre målgrupp avfärdar Edda Magnason. Hon säger att sådana former målgruppstänk är deprimerande och hör till den cyniska branschen, inte till hennes värld. Att det inte spelar någon roll vem det är som berättar att de gillar hennes musik, om det så är "mr know-it-all på Debaser" eller hennes kompis farfar i Mexiko. Det låter trovärdigt och bra, men vilken artist skulle inte säga samma sak? Jag frågar vidare om målgrupp, eftersom första singeln från skivan, Handsome, är just en sådan där direkt poplåt som jag själv skulle älskat i tonåren. Men det visar sig att den bara var en reaktion mot artistens egen brist på kreativitet.
– Jag klagade över att det inte kom några idéer, inga tecken på kreativa uppenbarelser någonstans. Totalt vakuum. Jag lade huvudet i knät på mig själv, suckade och gjorde Handsome i ren protest. Mycket roligt att just den låten sedan skulle bli en P3-hit!
Slutligen vill jag som skåning fråga en sak om framtiden. Du sjöng ju en bit på svenska på förra skivan… när kommer den första fullängdaren helt på skånska?
– Haha, det får vi se. Kanske gör jag något på dalmål....

"Goods" släpptes den 30 mars. I april spelar Edda Magnason i Stockholm, Göteborg och Malmö. Resten är än så länge hemligt.