Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Wintergatan
Hultsfredsfestivalen, Stoxa
2013-06-15
Av: Peter Augustinsson
Publicerad: 2013-06-19
Hemsida: www.wintergatan.net

Det var fyra personer på scen och minst säkert 20 olika instrument, vissa synliga och andra togs fram allt eftersom. På de premisserna vet man att man är på väg att bevittna något utöver det vanliga. Frontfiguren Martin Molin har tidigare varit med i det svenska fenomenet Detektivbyrån och att detta är en vidareutveckling av deras musik går inte att ta miste på.

De fyra medlemmarnas musikalitet är något som verkligen är utöver de vanliga och de spelar på sina egna instrument, de byter instrument med varandra mitt under en låt och de spelar tillsammans på samma instrument. Martin spelar själv även på ett par hemmabyggen som han stolt berättar är byggda av honom själv ifrån ett träd som David i bandets pappa har fällt. Musikskolan skulle varit mer än stolta över deras scenshow.

Det är verkligen någon magiskt över Wintergatans musik, om Detektivbyrån lät som något ur en barnsaga så låter Wintergatan som ett nostalgiskt soundtrack till Vetenskapens Världs klassiska rymddokumentärer. Bandet använder också mer konventionella instrument som gitarr och bas på scen för att inte tala om att de har riktig trummis som ger en tyngd och ett driv till musiken.

Den stora publiken verkligen avgudar bandet och det verkar som om de får korta ner antalet låtar för att applåderna och jublet aldrig vill sluta mellan låtarna. Publiken ropar ut kärleksförklaring och påhejningar som ”vad duktiga ni är” och ”ni är bäst” mellan låtarna. Bandet lyssnar på publiken och blir öppet rörda av stödet de får och deras ödmjukhet når inga gränser. Martin tackar till tusen och mot slutar höjer han det till miljoner tack. Det är hjärtevärmande att se ett band som publiken älskar så mycket och som bandet älskar lika mycket tillbaka. Det är det här livemusik handlar om, att ge och ta på lika grunder.

När bandet spelar sin sista låt så har de åskådarna runt sitt lillfinger och den drömska Paradis spelas i sin helhet. Låten på 14 minuter som ändrar sig likt en kameleont fungerar som en perfekt avslutning och låtens sista parti där basgången låter som något Rage Against The Machine skrivit ger bandet ett tyngre ljud än tidigare och visar de har många strängar på sin lyra vi inte än sett. En lyra hade de dock inte med sig, i alla fall inte denna gång.