Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Dark Funeral
Diabolis Interium, 2001
Skivbolag: No Fashion Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2001-10-10
Hemsida: www.darkfuneral.se

Det är definitivt ingen överdrift att påstå att denna platta har förväntningar på sig. Snacket har gått om att Dark Funeral gjort ett riktigt mästerverk, ett måste för varje metalsamling, inte bara för black metalfantaster.

Jag tror inte att Dark Funeral kommer värva några nya beundrare utanför den extrema metalscenen med den här skivan, men för folk som diggar hård musik är det här verkligen något att låna öronen åt. Visst handlar det fortfarande om satanisk och ondskefull black metal, men bandet varierar sig betydligt mer än tidigare och ljudbilden är atmosfärisk och luftig. Bandet låter melodierna få större utrymme på det här släppet och trots att jag egentligen inte föredrar black metal gillar jag många av kompositionerna.

Variationen jag nämnde nyss gör skivan väldigt gott. Istället för att bara mosa på i ett vansinnigt tempo lugnar bandet ner sig i vissa partier, vilket är mycket effektfullt. I låten Godess of Sodomy drar de inte upp tempot över huvud taget utan låter tyngden vara kompositionens ryggrad. Personligen tycker jag att det är den mest lyckade truddelutten på skivan. Andra melodier som är värda att lyssna noggrannare på är Hail Murder som har en refräng som sätter sig och Thus I Have Spoken, en melodi som ändrar tempo ett flertal gånger.

I längden blir det hela dock lite enahanda. För mycket tvåtakt och blastbeats får öronen att stänga sig och då ter sig musiken monoton. En hel skiva med höghastighetsmetal blir helt enkelt för mycket. Jag tappar - trots variationen - intresset efter några låtar. Matte Modin bakom skinnen är förvisso en jävel på att spela snabbt, men det kan inte direkt påstås att det svänger när han piskar igång. Dark Funeral skulle te sig betydligt intressantare om de gjorde fler låtar i stil med Godess of Sodomy. Av någon anledning tror jag dock att varken bandet eller dess största fans håller med mig det minsta.

Masse Broberg - i Dark Funeral-kretsar mer känd som Emperor Magus Caligula - gör ett utmärkt jobb bakom mikrofonen och produktionen är alla tiders. Det är inte alls svårt att förstå varför Dark Funeral anses som Sveriges främsta black metalband, här finns pondus och ett gediget kunnande. Det blir dock på tok för mastigt, efter en hel skiva med bandet är man psykiskt utpumpad och öronen massakrerade.