Joyzine

[stäng]

Intervju

Def Leppard

Det var ett tag sedan Def Leppard släppte en ny studioskiva. I väntan på det, har bandet släppt en liveskiva med tre aptitretande studiolåtar och gett sig ut på världsturné. Under en paus på Nordamerika-delen fick Joyzine en intervju med bandets leadgitarrist Phil Collen där liveskivan ”Mirrorball” och ämnen som karriärens upp-och nedgångar och missvisande genrebeteckningar avhandlades.

Det är en på samma gång pigg och artig Phil Collen jag får på tråden. Han vilar som bäst upp sig i sitt hem i Kalifornien. Kontrasterna är stora, då intervjupersonen njuter av den stekande kaliforniska solen medan regntunga moln hänger som gråa skynken över festivalen Putte i Parken som pågår några hundra meter från min plats där jag sitter med telefonlur och diktafon för att föreviga pratstunden.
– Vi avrundade Storbritannien-turnén på Download (f.d Donington-festivalen i England, förf.anm) och det regnade, det var kallt och jävligt! Är det precis som det hos dig nu? frågar Phil och skrattar.

Semester…eller sa du splittring?
Vid intervjuns tidpunkt, i början av juli, meddelade bandet att juli-konserterna i Nordamerika hade skjutits på framtiden på grund av ”familjesjukdom”. Det framkom senare att orsaken var sångaren Joe Elliots far hastigt gick bort, men vid intervjun ger inte Phil mer information än att det har med ”familjeärenden gällande Joe och att någon är väldigt sjuk”.
Redan i oktober 2009 ställde bandet också in en turnévända med den ännu luddigare formuleringen ”oförutsedda personliga omständigheter”, vilket satte igång rykten om eventuell splittring av bandet. Det visade sig dock att Joe Elliot i den vevan blev pappa och att bandet dessutom kände för att ta en välbehövlig semester. Phil skrattar åt hur absurt det blev den gången.
– Varför tror alla att vi ska lägga ner bara för att vi tar semester? Det är ganska kul, faktiskt. Anledningen till att vi existerat så länge är för att vi faktiskt kommer bra överens med varandra. Vi älskar varandra som bröder! Det är svårt för andra band, som alltid undrar ”klarar vi att turnera så länge med varandra?”. Men för oss är det inga problem att göra så och sedan ta semester. För gör man inte det, det är då man kan råka ut för problemet att man splittras och sådan skit.

Riktiga ”lajvare”
”Mirrorball” har funnits ute på marknaden sedan juni. Det är Def Leppards första livealbum och för ett band som var en av de hårdast turnerande akterna under 80-talet är det en överraskning att man väljer att släppa ett sådant dokument nu.
– Tja, vi hade inte tid förrän nu. Livealbum är inte heller en högprioriterad sak hos skivbolag. Vi tog i alla fall vår första semester på trettio år i fjol och tyckte då att vi hade tid för det. Varför vi inte släppte en ny studioskiva på en gång? Då hade vi varit borta i två år istället för ett och vi ville ut och turnera igen, jag ville inte sitta i en studio över året.
Bandet spelade in sina konserter under ledning av producenten Ronan McHugh på turné år 2008-2009. Man har handplockat från de ställen där enskilda låtar lät bäst.
– Vi visste inte när vi spelade in, vilket var bra så man inte tänkte på det, för då är det nog lättare att spela fel. Och det är rätt coolt att på en låt hör man Joe säga ”god kväll, Denver!” och att en annan låt är från en Kansas-spelning.
På frågan ifall Phil har en personlig favorit bland livealbum säger han med stolthet och eftertanke samtidigt att ”jag tycker nog att våran är bäst!”.
– ”Frampton Comes Alive!” var ju ett bra live-album (liveskivan med supergitarristen Peter Frampton brukar framhållas som ett av de bästa livealbumen någonsin, förf.anm), men det var egentligen inte så mycket live, en del pålägg gjordes i studion efteråt. Fast med oss så är det verkligen live!
Utan att försöka analysera Phils påståenden kan man i alla fall fastslå att det onekligen låter bra när Def Leppard står på scen. Förutom överraskande vitala versioner av brakhitsen Pour some sugar on me, Let’s get rocked och Foolin’ för att nämna en handfull, innehåller ”Mirrorball” dessutom de tre nya låtarna Undefeated, Kings of the world och It’s all about believin’.
Phil berättar vidare att de tre låtarna inte är representativa för hur nästkommande material kommer låta, utan att de symboliserar bandet här och nu. Hur nästa Def Leppard-skiva kommer låta beror helt på i vilket ”sinnesläge vi är i då”.
De tre nya låtarna låter i alla fall som, ifall man kan säga det, typiska Def Leppard-låtar; Queen-bombasm korsat med AC/DC-sväng. Trots att bandet redan från start inte lät som sina övriga brittiska kollegor Iron Maiden och Tygers of Pan Tang, klumpades man ändå ihop under den efterhandskonstruerade paraplytermen ”New Wave of British Heavy Metal”.
– Ja, det var lite märkligt att vi blev det. Jag tror att det bara var en sådan tidsperiod, eftersom vi kom samtidigt som dem. På vilket sätt vi var annorlunda? Vi jobbade mycket med sång- och gitarr-harmonier, skrev låtar med mycket melodi. Och även vår look; när vi startade bar alla skinnpajer och sådant medan vi såg mer ut som Duran Duran!

Def Leppard Brittiska leoparder i Amerika
Som tidigare nämnt är det mycket fokus på den nordamerikanska marknaden för leoparderna och har varit så under en längre tid, då bandet enligt Phil har sin största fanbas väster om Atlanten.
– Det är många som undrar ”varför kommer ni inte hit och dit?” och anledningen är att ingen bjuder oss dit, man måste bli bjuden av en promotor. Du kan inte bara dra med dig din utrustning och dyka upp i vilket land som helst och slösa bort pengar på det. Ingen i hela världen kan säga ”tja, vi ska inte spela i USA där de gillar oss, vi tar och lirar i någon håla där de hatar oss”. Och där kanske det bara finns tjugo personer som gillar dig! Vi har faktiskt försökt göra så där tidigare, att åtminstone försöka göra ett avtryck på stället, och det funkade inte. Så som vi ser det, så spelar vi där man gillar oss.
Och att Def Leppard fortfarande åtnjuter stor respekt från fansen råder det ingen tvekan om. Förutom ett 90-tal som överhuvudtaget var skoningslöst mot alla band med bakgrund från 70- och 80-talet, har Def Leppard alltid hållit sig vid liv och fick förnyad popularitet under det nya millenniet. Phil kommer även här in på faktumet att medlemmarna trivs med varandras sällskap och hur viktigt det är att kunna skratta med varandra.
– Jag tror det är det som finns utanför musiken som gjort det. Vi har alltid funnits där för varandra, vare sig det har varit under barnafödslar, dödsfall, bröllop, skilsmässor…Det tror jag är anledningen. Vi kan relatera till varandra på olika nivåer inom livet och inte bara på det musikaliska, det har gjort oss starka tillsammans.