Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Thåström
Arvikafestivalen
2006-07-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.thastrom.se

Joakim Thåström, det är verkligen något med den mannen som gör att jag inte kan slita min blick från honom. I min värld existerar det egentligen inte någon annan person på scenen under spelningens gång. Ja, nu är ju Conny Nimmersjös patenterat fula nuna och märkliga spelstil ganska svåra att ignorera, framförallt när jag råkat hamna precis på samma sida som den gamle Bob Hundaren, men blicken sugs snart tillbaka till mannen med kepsen.

Full av entusiasm, med ett huvud fyllt av drömska tankar och minnesbilder angående det faktum att jag aldrig har bevittnat en Thåström-konstert som inte gett mig gåshud, är jag mer än redo för att återigen kasta mig in i den privata version av kriget med mig själv som Thåströms musik har en tendens att framkalla.

Men ikväll är det tyvärr inget sånt på gång. Kvar finns tjusningen av att få höra alla dessa klassiska låtar från både Ebba Grön och Imperiet-tiden, många dessutom i nya, fräschare kostymer. Dessa låtar väcker fortfarande nostalgi i min annars ganska späda kropp, och i princip alla låtar från ”Skebokvarnsv. 209” är blivandet klassiker, men spelningen känns ändå som om den går på sparlåga. Att mer eller mindre slarva bort den vanligtvis så fantastiska hjärtesmärtaren, Fan Fan Fan, genom att ha den som andra spår när publiken inte riktigt hunnit värma upp, känns som ett enormt slöseri.

Även favoriten Främling Överallt är inte i närheten av den sinnesupplevelse det var senast det begav sig. Då framstod Thåström som en schizofren skuggestalt då han maniskt vandrade fram och tillbaka över scenen. Ikväll känns det hela bara blasé. Thåström är ju ändå Thåström och spelningen tar sig allt vad det lider. Vid Vacker Död Stad faller backdroppen ner och såväl publik som Thåström tänder till lite extra. Ossler och Nimmersjö maler fram det ena riffet hårdare än det andra och Thåströms gutturala vrålande låter lika härjat som alltid. Samma stämning infinner sig i Du ska va President och Alla Vill Till Himlen, gammal är tydligen äldst.

Konserten blev aldrig till den hitkavalkad jag hade hoppats på, flertalet i mitt tyckte självklara låtar saknades. Men med begränsad speltid måste olyckligtvis låtar offras, Om Black Jim är en av dessa. Lite surt känns det också att det här faktiskt kan ha varit sista gången Joakim Thåström står på en scen i Arvika, frågan är om inte den här turnén är den sista någonsin? Personligen tror jag inte det, det var nog sista gången vi såg Thåström i det här formatet, men någon gång och någonstans i framtiden är jag övertygad om att Pimme dyker upp igen.