Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Thåström
Arvikafestivalen
2009-07-04
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-07-05
Hemsida: www.thastrom.se

Thåström ler redan i första låten. Kollega Stenbacke var inne på det tidigt i vintras efter att han bevittnat rocklegendarens spelning i Skövde och jag kan inte göra annat än hänga på det spåret. Joakim Thåström verkar vara harmonisk. Han verkar tycka att det är roligt att stå på scen. Han verkar tycka att det är roligt att tolka om godbitar ur sin karriär med benäget bistånd av Pelle Osslers gitarrgnissel. Han verkar inte tycka att det längre finns någon vits med att framstå som mer komplex och inåtvänd än nödvändigt. Det är befriande. Han ler i paranoidt nattsvarta Släpp aldrig in dem här.

Därmed inte sagt att Thåström gått och blivit en mysfarbror eller att han framstår som en psykiskt balanserad man helt plötsligt. Bara att han verkar vara tillfreds med vad han gör och att han vågar visa att han är det. Leendet som breder ut sig över hans annars tungt fokuserade ansikte i första låten skiner igenom flera gånger ytterligare under föreställningen och han verkar genuint tacksam när han efter en dryg timme tackar för sig med en version av Die Mauer som får hela publiken (utrustad med sångröst eller inte) att stämma upp i allsång.

Ur publik synvinkel går det långa stunder att vara tillfreds med det som bjuds av den harmoniske textmästaren på scenen. Men bitvis blir det lite segdraget. Greppet att strippa ner många gamla låtar och kavla ut dem som minimalistiska industriorgier fungerar i det stora hela, men det finns flera exempel på låtar som tappar sin energi och magi när de draperas i Ossler och bandets gnissel. Alla vill till himlen är ett gott exempel på det.

Anna Ternheim gästar inte alls oväntat (hon uppträdde tidigare på dagen på samma scen och har naturligtvis dröjt sig kvar då de två artisterna utgör samma turnésällskap) i Kärlek är för dom, men den vill inte alls lyfta. Jag förstår ärligt talat inte meningen med att lyfta in henne och sedan ge henne en så tillbakadragen roll. Varken live eller på skiva.

Men som helhet är Thåström ungefär där det känns som om han bör befinna sig i dagsläget. Nu är det en självklarhet att blanda och ge från många sidor av sin karriär. Han behöver inte ducka för publikfavoriter som Var e vargen eller Vacker död stad, men kan lika gärna fylla ut med sina akustiska välsvarvade alster från senare år. Främling överallt görs exempelvis i en mäktig version. Det faktum att han kan utelämna nummer som 800 grader, Ingen neråtsång och Du ska va president utan att det känns som om det gör det minsta är ett tydligt tecken på att han gör något rätt, att setlistan är välbalanserad.

Och så ler den gamle bohemen. Han ler och trivs med vad han gör och då trivs sannerligen jag också.