Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Jasmine Kara
Hälsa henne att hon ska dö, 2010
Skivbolag: Cosmos Publishing
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-10-12
Hemsida: www.jasminekara.com

Innan man tar itu med ”Hälsa henne att hon ska dö” måste man vara på det klara med att det är en produkt framtagen för att marknadsföra Jasmine Kara som artist och sätta hennes debutalbum på kartan. Den vetskapen är en förutsättning för att man ska kunna få ut något av boken, men samtidigt något som är förlåtande gentemot det faktum att det här inte är någon större litteratur.

Debuterande 22-åringen Jasmine Kara blandar hej vilt mellan gamla dagboksanteckningar, en rättfram berättarstil och egenförfattade sångtexter och dikter när hon berättar sin levnadshistoria fram till det att hennes första album nu släpps. Ska man anlägga någon form av litteraturkritik på den här hoprafsade svadan är det just att Jasmine Kara är sångerska, inte författare. Att hon har en aptit på att berätta står klart, men hon skriver för det mesta helt i avsaknad av stilistiska knep och saknar en riktig sammanhållande röd tråd. Det uppstår alldeles för många logiska luckor i texten som då och då skiner igenom som ett rent marknadsföringstrick.

Bortsett från några få viktiga personbeskrivningar flyktar en massa namngivna personer förbi som man som läsare aldrig hinner skaffa sig någon relation till eller ens begripa varför de har i handlingen att göra över huvud taget. Det blir alldeles för mycket av bikaraktärer som antingen hade behövt lyftas fram tydligare eller strykas helt. Dessutom är berättelsen när Jasmine Kara kommit ut på andra sidan sin misär och börjat jaga lyckan i New York ganska upprepande och de episoder som hade kunnat utveckla sig till spännande uppslag hålls nästa provocerande korta.

Med detta sagt måste också poängteras att bokens inledning där Jasmine Kara så väl verbalt som fysiskt misshandlas av en pojkvän hon är oförmögen att slå sig fri från är stark. Man blir förbannad så väl som ledsen och provocerad när sångerskan uppriktigt berättar om hur det påverkat hennes person och syn på sig själv och sin omgivning. Där finns en grogrund till en riktigt stark berättelse.

Därmed konstaterar jag att den här boken kommer alldeles fel i tiden. Den skulle naturligtvis inte ha getts ut nu när Jasmine Kara är 22 år och precis påbörjat en förmodat lång och framgångsrik sångkarriär. Hade hon satt sig ner och skrivit det här om tio år (plus då naturligtvis haft mer av en karriär att berätta om i sin biografi) när hon fått mer rutin, förmodligen hittat fram till en skarpare berättarstil och kunnat avväga vad som är viktigt och inte. Då hade det kunnat bli riktigt gripande. För material till en riktigt bra historia, det finns det trots allt här.