Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Anders Norman
Easy Street, 2010
Skivbolag: Tindra Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-06-06
Hemsida: myspace.com/anormansweden

Något som slagit mig de senaste månaderna är hur många svenska, manliga soloartisters skivor som landat på mitt bord. Kanske inte chockerande, men jag har framför allt sett de senaste åren som de svenska, kvinnliga soloartisternas spelplan. Åtminstone har de varit mest intressant. Anders Norman tillhör alltså den där första kategorin och har som sitt stora ögonblick spelat live i Nyhetsmorgon i TV4. Vi kunde ha fått en bättre start, Anders och jag. Fast har man dragit in pengar till cancerfonden får man faktiskt en guldstjärna.

"Easy Street" är inget debutalbum, utan den i folkmun svåra uppföljaren. Sådant där tror jag väl inte riktigt på, är man bra så är man bra liksom, och Anders Norman inleder ju stabilt. Love me as I am låter engelskt, åttiotal och Phil Collins. Rätt smörigt, rätt mycket kärlek... ja, alltså rätt mycket Phil Collins. Syntarna känns verkligen inte moderna och ljudbilden inte så intressant som Dire Straits lyckades låta, även om den försöker.

I End with a kiss återkommer syntarna, men framför allt också munspel, vanligt piano och lite mer countryvibbar. Vokalt är Anders Norman habil, det låter lagom bra men är rätt ointressant. Titelspåret är mer rakt på sak med mer rockattityd – knarka, supa och slåss. Även om texten säger en annan sak, så finns ändå en underton av att det hårda livet inte är något fullt så eftersträvansvärt som det ibland kan framställas som. Medryckande med elgitarrslingor, ett bra driv och likväl åttiotal. Helt okej musik, men som så mycket annat på "Easy Street" lättförgängligt.

Nej, det här leder aldrig till några högre höjder trots att det finns viss talang. Change the world är min favorit på skivan och det är här de olika delarna av Anders Normans musikaliska värld smälter samman bäst. Jag finner ingen av låtarna usel, men ingen är heller riktigt kanonbra. Det blir som en trevlig men jämntjock deg, som kavlats ut alltför många gånger för att någonsin kunna förvandlas till en fantastisk kaka. Dock tror jag att musiken har sin publik (förstås, över 200 fans på facebook är ändå över 200 fler än vad jag har). Radiomässigt är det oklanderligt, men det är inte i samma radiokanaler som jag lyssnar på.