[stäng]

Studiefrämjandet främjar vem?

På ett eller annat sätt har nog de flesta band/musiker någon gång kommit i kontakt med Studiefrämjandet, SFR. Frustrationen som alltid uppkommer när man har med denna märkliga organisation att göra kommer att vara det centrala i denna krönika.

Till att böja med, det positiva med SFR: De tillhandahåller replokaler och ser till att man faktiskt kan få pröjs om man ser till att repa flitigt. Man kan även få låna utrustning i form av instrument eller inspelningsutrustning om man vill slänga ihop en liten demo eller liknande. Perfekt för nybildade band beståendes av medlemmar i mitten eller i slutet av tonåren. Perfekt för de som tycker att det häftigaste av allt är få visa upp sig och faktiskt få spela sin egen, eller andras, musik. Tyvärr är det precis där SFR:s främjande slutar. Som en organisation som främjar bara dem som egentligen inte vet bättre.

Har man större ambitioner, och framförallt är mer insatt i hur musikliv och bransch fungerar, inser man snabbt vilken uppblåst och ineffektiv organisation SFR faktiskt är. Alla band har någon gemensamt: De vill ut och spela inför publik. Att spela Live är för de flesta hela grejen med att både starta och spela i ett band. Nu är det inte så lätt att få tag på spelningar runt om i Sverige; för små oetablerade band är musikscenen i det närmaste död. Här har SFR till viss mån tagit det ansvar man kan kräva av dem med den målsättning de har, att just ge små oetablerade band chansen att få visa upp sig. Det finns goda initiativ som t.ex. 100 % Osignat som i de flesta större städer anordnar spelningar för band som är knutna till SFR. Även vissa festivaler som Göteborgskalaset och Arvikafestivalen har scener med anknytning till SFR och 100 % Osignat. Men här finns ett bestående problem.

Att spela på ett SFR arrangemang är oftast likställt med:

• Ytterst sparsamt med publik (hör ihop med de två sista punkterna)
• Dålig ersättning, om ens någon, till banden som spelar (hör ihop med punkt ett)
• Sviktande kvalité på band som medverkar
• Drogfritt

Sedan att arrangemanget i sig osar av oprofessionalism och mer påminner om en hönsgård hör väl dit också. Jag vidhåller att SFR inte är något annat än en förlängning av fritidsgården men fortfarande det enda alternativet för de flesta band idag, så kärvt är musikklimatet. Givetvis handlar det om målsättning och det finns säkert statliga styrdokument som styr hela verksamheten men organisationen i sig är på väg i sank.

För det första: Organisationen måste ses över. Musikansvariga måste ha krav på sig att verkligen prestera, finna nya lösningar/samarbeten, arbeta långsiktigt och målmedvetet. Det är på tok för många inkompetenta personer som endast lever på gamla meriter och hellre sitter och snackar skit i fikarummet än verkligen arbetar för att främja musiklivet.

För det andra: Kunna branschen. Det går inte att arbeta helt fristående och tillika ensidigt. Det är självklart att det inte kommer någon publik när det varken är ”spännande” eller ”intressanta” akter och stället de spelar på är minst lika ointressant. Jag tycker givetvis att alla som vill spela ska få spela, men ha det då på olika nivåer. Det finns band och sedan finns det bättre band. Någonstans måste det finnas en kunnig välmotiverad selektiv process. Välja rätt band till rätt tillfällen.

För det tredje: Man måste även börja arbeta mer effektivt tillsammans med de klubbar som finns runt om i landet, eller varför inte hjälpa dem som vill starta egna klubbar. Se det hela som någon form av bandförmedling. Här tillkommer också en ganska känslig punkt, åldersgränser och det drogfria varandet eller icke varandet. Många är de som vill kombinera fest med att gå och se en konsert. Ett förslag: arbeta på två fronter, egentligen är det bara två grenar av samma sak. En vuxenvariant och en ungdomsvariant. Det går även att kombinera givetvis, det räcker med att ha god kontroll på dem som inte har åldern inne, det finns de ställen som har barsektioner med åldersgräns, funkar det när Gyllene Tider spelar så ska det nog gå att ro i land på fler ställen också..

SFR i Göteborg har bland annat gjort ansatser på ovanstående punkter, de har hyrt in sig på Sticky Fingers någon gång i månaden och ser till att band får chansen att spela på ett ställe med anrika traditioner och i regel god publiktillströmning. Det finns en tydlig åldersgräns och det serveras alkohol. Men tyvärr brister det fortfarande på punkten professionalism. Hela stället är mer eller mindre bandagerat i SFR:s banderoller och på scen finns en gigantisk backdropp som bokstaverar förkortningen SFR i stora vita bokstäver. Inget utrymme för banden att profilera sig med andra ord. Jo, man kan ju få ett par fina ord av konferencieren som nödvändigtvis måste säga något klämkäckt och fyndigt innan varje band. Det hela mynnar ut i en gigantisk ryggdunkning på sig själv, man tycker helt enkelt att man gjort ett fantastisk bra jobb men man främjar fortfarande inte banden i någon större utsträckning. Idén är det inget fel på, men arbetssättet. Återigen: bandförmedling. Det finns ingen anledning att göra massiv reklam för den egna organisationen på bandens bekostnad.

Vad vill jag egentligen ha sagt med den här krönikan då? Studiefrämjandet (musikdelen) var säkerligen från början genomtänkt och hade ett gott syfte men någonstans på vägen gick något väldigt fel och man hamnade helt ur kurs. Perspektiv förlorades och man tappade kontakt med verkligheten. Det går att hitta rätt igen men då behövs det nya pionjärer, eldsjälar som brinner för musik, som också vågar sticka ut hakan och verkligen driva sina idéer även när det blåser snålblåst. Är du en av dem måntro?

Christian Stenbacke 2005-10-18

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer