Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Åsa
Where I Belong, 2008
Skivbolag: Musicgarden Records
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-09-19
Hemsida: www.asarydman.com

Det förvånar mig inte om Åsa Rydman medverkar med någon låt på The Sims 3 som släpps i februari nästa år. Ni som har spelat seriens tidigare spel (och det har väl de flesta) förstår nog vartåt det här lutar: meningslös musik som mest finns för att den pinsamma tystnaden inte ska få plats att breda ut sig.

Åsa dukar upp till både jazz, visa och konventionell P4-pop som andas konstant glädje, lycka och optimism. Nu när höstkylan verkar ha slagit till på riktigt har den välkända höstdepressionen tagit även mig, med resultatet att skivan mest blir ett irritationsmoment. Allra värst blir det i klaviaturbossan Celebrating My Life där Åsa sjunger att det är sååå underbart att leva. Förlåt, men jag förstår inte vad hon talar om.

De låtarna som inte är dåliga är få, men de framstår som rena mästerverk när de jämförs med skivans övriga spår. I A Thousand Stars läggs glädjen åt sidan och det märks att låten skrevs efter att Åsa hade sett Sarajevo efter kriget. Love Me For a Day är vackert arrangerad och några fina, jazziga basgångar hörs ibland på vissa spår. Åsas svala, lugnande röst – som påminner om The Coors stämmor – hade nog passat bättre i ett renodlat jazzsammanhang. Experimenterandet med många olika genrer är något som Åsa, tyvärr, inte verkar behärska. Som exempel kan nämnas den jojkliknande inledningen i Come, som är direkt frånstötande.

Andra låtar är en dröm för vilken art director som helst. Seeds of Love borde snart vara i en TV nära dig. Därmed inte sagt att jag gillar den; det är alldeles för mycket Mark Knopfler-gitarr och solskensrefräng, vilket även är passande som sammanfattning för hela skivan. Men visst är det fint att fem procent av intäkterna från skivförsäljningen går till World Childhood Foundation, fast det är av sekundär betydelse när det inte finns en enda låt som man vill stoppa ner i bröstfickan och förvara nära hjärtat.