Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Beach House
Mejeriet, Lund
2010-11-09
Av: Marcus Ulvsand
Publicerad: 2010-11-11
Hemsida: beachhousebaltimore.com

Att nämna musikåret 2010 utan att nämna Beach House är som att prata om självupptagna musiker utan att inkludera Axl Rose. Med albumet tredje albumet ”Teen Dream” möttes bandet av genomgående bra kritik, och det kändes som att recensenterna tävlade i att hitta på finurligast superlativ för att beskriva bandets drömska pop. En sådan succé skulle lätt få den mest jordnära person att tappa fotfästet och sväva iväg i ett moln av självupptagenhet.

Därför är det smått komiskt att se gitarristen Alex Scally, iklädd en alldeles för stor stickad tröja, dyka upp på scenen tio minuter innan utsatt tid. Utan att ta någon direkt notis av publiken (som inte heller registrerar honom) kollar han snabbt ljudet på gitarren, ser så att orgeln står där den ska, snabbcheckar att datorn fungerar och försvinner sedan ut från scenen, för att två minuter senare dyka upp i publikhavet med en något förvirrad uppsyn. Att iaktta honom känns helt enkelt inte som att titta på ena halvan av den duo som fullkomligt drunknat i lovord under det senaste året.

Det krävs dock inte mer än 20 sekunder av inledande låten Gila för att polletten ska trilla ner. Bandet har lugnt och sansat glidit in på scenen, snällt hälsat på den förväntansfulla lundapubliken och bara börjat spela. Det krävs inte mer. Beach House gör precis tillräckligt för att frälsa både mig och resten av publiken.

Tio minuter senare har Beach House avverkat tre låtar och jag har egentligen knappt uppfattat det. Jag har, nästan som i trans, bara njutit av den småskaliga, men ändå så storslagna musik som Beach House bjuder på, och jag får utöva all slags självkontroll för att inte än en gång lyckligt glida iväg tillsammans med bandets atmosfäriska ljudlandskap.

Första gången under kvällen som Beach House överträffar sig själv är under femte låten Norway. Med ett mäktigt ljusspel lyfter dom den svajigt norska låten och låter Victoria Legrands konkreta falsettstämma skära rakt igenom det annars så ogripbara ljudlandskapet. På efterföljande låten Silver Soul visar Victoria sin enorma bredd, med hennes djupa Nico-aktiga stämma som under refrängen formas till hennes pricksäkra falsett.

I ett försök att inte än en gång hamna i ett euforiskt rus försöker jag att hitta saker att klaga på, och om jag inte hade varit så förblindad av det som duon presterat hittills, så hade jag kanske klagat på att varje låt inleds med ett ganska snarlikt lo-fi beat. Nu blir det istället som den spänning man kände som tioåring då man satt och skakade på julklapparna för att försöka identifiera ljudet av lego eller leksaksbilar, 4-5 sekunder då man håller andan innan man kan identifiera de första ackorden i nästa favoritlåt. Jag hade säkerligen också kunnat klaga på de sparsamma mellansnacken, men jag kan inte låta bli att charmas av Victorias korta fraser som - Glass, it’s Ice Cream right?

Beach House levererar hela vägen ut. Under Heart of Chambers, från andra skivan ”Devotion” sjunger Victoria så bra så att hela publiken står helt still i en nästintill kristen stämning, under hiten Zebra får hon hjälp av hela Mejeriet och avslutande 10 Mile Stereo är så mäktig att applåderna inte vill ta slut. Allt detta är gjort utan att de en enda gång har tappat fotfästet, de har stått lika stabilt som strömmen av de höga betygen som regnat över de under det gångna året. 2010 är Beach House år.