Joyzine

[stäng]

Krönika

Bli aldrig som oss, bli värre

Väntan och åter väntan. Spekulationer, rykten, önskningar. Och så en dag, den där magiska uppdateringen. Besvikelse? Eufori? Och sen återigen: väntan. Väntan. Uppdatering. Besvikelse? Eufori? En välkänd process för årligen återkommande besökare av musikfestivaler.

Eufori för mig? När jag 2007 på en och samma dag får reda på att Björk ska till Roskildefestivalen och att Patrick Wolf ska till Arvikafestivalen. De två festivaler jag skulle besöka den sommaren gästades av var och en av två av de artister som just då låg mig närmast om hjärtat. 2008, Radiohead till Roskilde, ett telefonsamtal från en vän till mig, eller om det kanske var tvärt om? Skicka iväg sms till alla jag kände som också lyssnade på Radiohead. Besvikelse? Roskilde 2009: bokar Ulf Lundell, men var fanns Daft Punk, Prodigy och alla de andra som vi väntade på. Roskilde 2009 blev lyckat ändå. De brukar lyckas. Besvikelse 2010: de svenska festivalerna.

Jag är inte den som är den. Som klagar, inte ofta i alla fall. Men ibland blir man förvånad över hur avtändande lineups några av Sveriges största festivaler kan leverera. Kent, bob hund och The Hives i all ära, alla tre är band som jag lyssnat mycket på och uppskattar men det är inte de hetaste banden just nu och att ha dem som stomme i en festivallineup håller inte. Hultsfred har alla tre, spär ut det ytterligare med The Ark och Teddybears. Scissor Sisters och Empire of the Sun? Inte heller de skarpaste eggarna just nu. Visst är det coolt att de bokat Nas men jag har svårt att se hur ett samarbete mellan honom och tråkmånsen Damien Marley skulle kunna bli lyckat.

Arvikafestivalen har bokat Babyshambles och jag måste erkänna att det är en bokning som får det att vattnas i munnen på mig även om det var några år sen de var det mest omtalade bandet. Men de har också bokat Volbeat och Takida, två artister som i mina ögon borde vara lika bannlysta från de stora festivalerna som Carola och Christer Sjögren. Det är visserligen en smaksak som jag kanske borde behålla för mig själv, men det känns skönt att få pränta någonstans.

När det gäller minde bokningar kommer jag att tänka på en textrad/låttitel från bob hunds senaste skiva: bli aldrig som oss, bli värre. Det är just de bokningarna som festivalerna bör se som sina viktigaste. Det är deras uppgift att boka banden/artisterna som är ”värre” än bob hund, Kent och The Hives. De som kommer köra över nollnolltaltets storheter med en ångvält. Eller åtminstone etsa sig fast som oförglömliga i tiotalet och förhoppningsvis något årtionde till. Jag har svårt att se dem på festivalaffischerna. Kanske är jag blind, men istället ser jag bland många av småartisterna bleka kopior av de stora namnen på festivalerna. Både Hultsfred och Arvika har gjort sådana bokningar förr men det här året känns lamt på den fronten (att jag bara nämner Hultsfred och Arvika beror på att många av de andra festivalerna är representanter för samma typ av bokningar som de båda).

Med detta sagt ska jag kanske nämna att jag inte enbart ser rött på festivalernas bokningar. Joel Alme, Khoma, Yuksek och Miike Snow (och måhända även Wolfmother) känns som bra bokningar trots att de inte är särskilt vågade. Detsamma gäller Four Tet och Anna Von Hausswolff för Arvika. Men var är artisterna som man knappt hört talas om men efter en överblick inser att: det här får jag inte missa! De som inte är som headlinerartisterna, utan värre. Och var är artisterna som jag ville se just DEN HÄR sommar? Var är Liars, Dengue Fever, The xx, Beach House, Charlotte Gainsbourg, Gorillaz, Moderat. De är på andra festivaler runt om i värden. Men endast ett fåtal av dem går att hitta på någon svensk festival. Här skulle jag kunna införa en parentes som beskriver att nämnda artister är högst subjektiva önskemål från min sida, men utgår ifrån att det är underförstått.

Som avslutning på denna klagosång vill jag nämna Way Out West. En svensk festival som i år har lyckats. De har bokat The xx, världens just nu mest lovande band (objektivt såklart), de har bokat Beach House, som med sin senaste skiva manglat de flesta konkurrenter på popscenen med tidigare nämnda ångvält, de har bokat Jónsi, M.I.A., Jens Lekman, The National, Local Natives. Bokningar som klarar sig utan deodorant i sommar. Sen finns det ju Roskilde. På något sätt lyckas de alltid, med små såväl som stora artister. Två förebilder som kanske kan inspirera de träiga svenska festivalerna till ett uppryck.

Bara framtiden kan avgöra om jag kommer behöva äta upp det jag skrivit idag. Kanske blir tråkigkopiaavgammaltrockåpopbandmodell#6753 nästa stora festivalmonster. Men jag hoppas inte det.