Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Gamma Ray
Metallsvenskan, Örebro
2011-05-14
Av: Sebastian Norling Rauhala
Publicerad: 2011-05-17
Hemsida: www.gammaray.org

Ännu ett bevis på tysk kvalité och att trendsättaren är den vassare framför efteraparna. Första åren av andra millenniet var kanske en triumferande återkomst för klassisk hårdrock, men det var även en pest och pina med alla jämrans power metal-band med svårartat Helloween-komplex. Eller för all del, även Gamma Ray-relaterat.

Tur då att Kai Hansens gäng fortfarande vet hur man gör power metal roligt, eftersom de inte fastnat i genrens fälla med dubbeltramp ”bara för att” och falsettsång ”bara för att”.

- It’s great to be here in Sweden, playing in the middle of fucking nowhere, skrattar frontmannen.

Hans beryktade oförmåga att sjunga i rätt tonart verkar han fått bukt med, även om det skär sig i första låten. Och i Time to break free (eller Time to break ”Fucking” free, vilket inte är den enda låttiteln Kai envisas att slänga in f-ordet i), så försvinner rösten bland galoppriffen.

Med så många år i karriären bakom sig, har väl nu Kai Hansen slutligen bevisat att han är mer än bara ”gitarristen som hoppade av Helloween”. I nya Hail to the (fucking) metal och Somewhere out in (fucking) space, har han publiken i sin hand och styr dem till allsång utan protest.

En pliktskyldig I want out och Send me a sign, avrundar spelningen och hela Metallsvenskan. Men varför ingen Ride the sky, Future World eller Blood religion?