Joyzine

[stäng]

Recension - Live

In Flames
Sonisphere, Stockholm
2011-07-09
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-07-10
Hemsida: www.inflames.com

In Flames på en stor utomhusscen utan pyroteknik. Jag tror aldrig jag har upplevt det någon gång. Visst såg man bandet utan bomber och eldsflammor inne på trånga klubbar där arrangörerna var livrädda för den fascinerande scenrekvisitan en gång i tiden. Men det var inomhus och när så väl undertecknad som bandet var i sin relativa ungdom.

Men här står de alltså 2011 på en stor festival och fyrar inte av så mycket som en liten Kinapuff och Anders Fridén har naturligtvis helt rätt när han konstaterar, ”vi må vara göteborgare, men ni fattar att det bara skulle vara dumt att bränna vårt krut på pyro. Det är ljust. Vi kommer tillbaks i höst istället.”

Det fina med allt det här är att In Flames trots att klockan inte är mer än halv sju och solen skiner, trots att inte en bomb finns i sikte (nå väl, Slipknots små puffar hänger redan riggade i taket) och trots att man inte anses vara headline på festivalen, visar att man är ett hejdundrande liveband.

Fräsig pyroteknik har blivit lite av ett signum för In Flames, men de klarar sig alldeles utmärkt när musiken får stå helt i centrum också.

Främst handlar Sonisphere-spelningen förstås om en hitkavalkad. Deliver Us och Where The Dead Ships Dwell är de enda bitarna från ”Sounds Of A Playground Fading” som släpps fram när alla inarbetade slagdängor ska ges festivalpubliken till livs. Men för den sakens skull låter den rutinerade gruppen inte bli att överraska.

Jag känner mig lite som en elitist, men jag kan inte låta bli att smälta när Fridén (vars dagsform tycks vara väldigt god) säger ”det här är en låt från 1997 och fattar ni inte det här fattar ni ingenting” varpå orkestern brakar in i The Hive från ”Whoracle”. Halva publiken, förmodligen de som upptäckt gruppen med senare skivor, står mest och gapar förvånat, medan vi andra brister ut i enorma leenden. Det låter dessutom förträffligt.

Som om det inte vore nog passar In Flames dessutom på att klämma in den gamla favoriten Colony, även den från 90-talet. Det fina med det här är inte att jag är någon gammal bakåtsträvare som tycker att det var bättre förr utan att ett, In Flames inte vänder ryggen åt sitt förflutna trots att de helt uppenbart utvecklats en hel del på senare skivor, och två, att gammalt och purfärskt material kan stå bredvid varandra i en setlista utan att det blir det minsta konstlat eller krystat. Det är en enorm styrka.

En fyrtio-plus-någonting blänger märkligt på mig när jag innan spelningen förklarar att jag sett In Flames live närmare femtontalet gånger. Jag borde vara blasé konstaterar vi. Men faktum är att det var länge sedan jag fick så här många svar på en In Flames-konsert. Positiva sådana dessutom.

Det är knappast den bästa n Flames-konserten någonsin, men den är stark och om något lämnar den stora, stora förväntningar inför hösten.