Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kenny Håkansson & Psychedelic Dream
Big Ben, Stockholm
2008-01-21
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-01-23
Hemsida: www.kennyhakansson.se

Att det inte är fullspäckat på Kennys spelningar är konstigt, och lite tråkigt. Han är en av Sveriges bästa och mest mångsidiga gitarrister, som sedan 60-talet spelat med en mängd olika musiker och sedan länge uppnått legendstatus.

De band som han kanske gjort sig mest känd genom är Dag Vag och Kebnekajse. Två helt olika musikaliska stilar redan där. Psychedelic Dream låter inte som någon av dem. Faktum är att Psychedelic Dream inte låter likt någonting, inte ens sig själv. De tre-fyra gånger som jag har sett bandet tidigare har de i olika line-ups tagit sig an Kennys låtar på helt olika sätt.

Denna konsert är likaså någonting nytt. Det finns varken bas eller trummor på scen, endast gitarrer. Vad som är ännu roligare är att Kenny spelar akustiskt. Vid sin sida har han Mats "Gaffa" Karlsson, även han på ack-gura, samt Rolf Eriksson, på elgitarr.

Med Psychedelic Dream vill Kenny komma bort från det ytliga – som vi har mycket av idag – och komma närmre en inre värld för att nå sinnet och själen. Visst kan det, som han själv säger, låta pretentiöst. Att Rolf Eriksson spelat med Tomas Ledin, och ”Gaffa” som egentligen är pianist i Boppers (ja, Boppers) skall spela psykedelia, gör det hela ännu intressantare.

Eriksson lägger lågmälda ljudmattor som backar upp alltsammans, medan Kenny flyter både upp- och nedströms, och tar sig genom alla möjliga och omöjliga miljöer. ”Gaffa” spelar på ett sånt udda och avigt sätt, men som sitter som en smäck tillsammans med de andra två gubbarna. Ibland lägger han till exempel gitarren i knät och spelar lite slide (ett annat instrument som han behärskar är lap steel).

Att det inte finns några begränsningar, eller i varje fall bestämda riktningar eller vägar, verkar både musiker och publik känna av. Det är också det som gör att det sätter sig ordentligt, och går på djupet. Gaffa säger att det är något meditativt över att spela med Kenny i Psychedelic Dream, vilket även sammanfattar upplevelsen för mig.

Att det är (halv)akustiskt och ganska lågmält idag, uppskattar jag. Någon tycker att Neil Young-influenserna är tydliga, och jag kan bara hålla med. Likaså när någon annan säger Floyd och ”Ummagumma”. När de går ner i tempo och svävar ut som mest undrar jag om jag egentligen står på en mr.morning-konsert. Connections mellan musik, och musiker, som man uppskattar är alltid kul.

En del tror kanske att en gitarrtrio blir lite platt och dynamiklös, men knappast så. Mycket beror på Kennys effekter som tidvis tillåter honom att spela både bas och gura samtidigt. Det är en fröjd för både kropp och själ att se och höra honom trolla.

Någon skiva med Psychedelic Dream finns ännu inte klar, men det arbetas med en som av olika anledningar har blivit fördröjd. Hoppas på release snart. Håll ögonen öppna.