Joyzine

[stäng]

Intervju

Fronda

Till mångas förvåning tackade Fronda nej till att medverka i Melodifestivalen. Nu motiverar han sitt beslut och konstaterar att trots att hans största framgång någonsin – Rulla fram – är en partylåt, gillar han sina djupare låtar bättre.

– Den är som en jävla gåta den där låten. Människor har den, men den har aldrig funnits på singel. Radio har spelat den, men de har aldrig fått singeln. Den finns, men den finns inte.
Sebastian Fronda pratar givetvis om sin hitlåt Rulla fram som var på var mans läppar för några år sedan och som han valt att inkludera som bonusspår när han nu släpper en ny platta, betitlad ”Fridlysta Frekvenser”.
– Jag släppte den på ett jättelitet bolag som inte fixade den distribution jag ville ha så den har mer eller mindre bara spridits som en mp3a. Jag tyckte att det var ett bra läge att slänga med den som ett bonusspår nu när ett bolag kommer in och stöttar mig. Det är för dem som kanske bara har den på en mp3a eller bara har hört den på en fest, för att de verkligen ska få låten.
Precis som så många andra stora låtar kom även denna hit till under slumpartade former.
– Jag hade spelat in en demo och skulle skicka in mastern till mastring och så hittade jag av en slump den här låten i datorn. Jag hade producerat beatet och lagt refrängen och tyckte att ”det här var ju rätt ballt och jag måste ändå leverera ett spår till” så jag skrev lite verser och sen körde vi. Så den låten spelades in typ dagen innan och hängde med på en slump och sen hände värsta grejen.

Inte bara party
Men det är knappast för att prata om sin gamla slagdänga som Fronda gjort sig tillgänglig för intervjuer. Han vill dela med sig av sin tankar inför det nya skivsläppet och hur det har kommit att växa fram. Han är vältalig, reflekterande och vänlig. Påbörjar var och vartannat svar med orden ”av den enkla anledningen att…” och tycks genuint intresserad inför andras intryck av den musik han just skapat. Även om ”Fridlysta Frekvenser” inhyser en hel del partylåtar, precis om Rulla fram, tycker han bäst om sig själv när texttemana tillåts vara lite djupare.
– Jag kan ju göra en låt om en öl, men som textförfattare gillar jag bäst när jag blottar mig själv och kanske pratar om känslor och mer seriösa grejer. De här partygrejerna till all ära, de är kul, men det är mer låtar som jag tycker att folk ska höra i bakgrunden och fnissa åt. Det är inte det som jag personligen brinner för.
– En låt på skivan som heter Jag lever gillar jag absolut mest för versernas skull, för att jag tycker att det är ett bra budskap i dem. Idén där var att göra en ganska tung text, men sen spralla till det i refrängen för att lura dem som gillar lite partyrefränger, så att de också skulle lyssna på verserna och få en tankeställare. Jag var ute efter en text som betyder någonting, inte bara hej nu ska vi supa, det är kul, kvällen är ung och det där tugget.
– Jag gillar aldrig att måla ut människor omkring mig och mitt eget liv, men jag kan placera vissa ämnen så att jag sår ett frö hos lyssnaren och sen får han eller hon tolka det jag sa utifrån sina erfarenheter. Det är klyschigt att säga att musiken har hjälpt mig men så är det. Jag har skrivit av mig, har jag mått dåligt har jag skrivit av mig, så jag har jobbat med sig själv tack vare musiken.
De seriösa låtarna har också lett till några oväntade spelningsförfrågningar.
– Man kan inte använda ordet komiskt, men just de här seriösa låtarna, det är många kids och föräldrar som mailar mig och förklarar hur de har haft det jättesvårt och hur de här låtarna har hjälpt dem jättemycket. Jag har till och med fått mail från föräldrar vars barn har begått självmord och de vill att jag ska komma till kyrkan och uppträda på begravningen för att jag varit en så stor del i hans eller hennes liv det sista året. Då får man en jävla headtrip. Man blir jävligt rörd samtidigt som man kanske förstår att nu när man har spotlighten på sig kanske man också ska ta tillfället i akt och försöka berätta sin historia. Man fattar att det finns viktigare saker att förmedla än bara partygrejerna.

Melodifestivalen, nej tack!
Djupa budskap i alla ära, rent musikaliskt är Fronda fortfarande ganska lättsam. Hans folkhemsrap känns som klippt och skuren för P3-formatet. Hur ligger det till egentligen, har han en baktanke när han filar ihop sina kompositioner?
– Tyvärr är det ju så att ju mer man håller på med musik, ju mer lär man sig hur man ska göra för att det ska fungera. När jag går in i studion för att göra en platta försöker jag aldrig tänka att nu ska jag göra en hit, utan jag gör bara och sen får jag se vart det landar. När jag är klar med en låt gör jag en sorts bedömning, är det ett albumspår, är det en mp3a eller är det en låt som bara ska vara kvar på datorn? Börjar jag tänka för mycket i det kreativa stadiet då blir det bara pannkaka av allt, då börjar man ifrågasätta varje rim, varje ord och tillslut blir det aldrig någon låt eftersom man bara sitter och tänker i en jävla studio.
– Att flera spår har P3-stämpel är väl inget medvetet val utan det har bara blivit så att där jag befinner mig kreativt just nu, det låter så. Det är upp till andra människor att tycka om musiken, jag brukar inte prata om sådana saker.
Frondas ovilja att tänka i enbart kommersiella termer accentueras av att han till många människors förvåning tackade nej till att vara med i jipponas jippo – Melodifestivalen.
– Jag är här för att jag har gjort exakt vad jag vill, ska jag börja kompensera vad jag står för och vad jag är bara för att folk tycker att det är en stor chans att vara med i Melodifestivalen då börjar allt försvinna, konstaterar han krasst. För majoriteten av Sverige är det väl lite så att Melodifestivalen is the shit liksom. Det slukar ju media i två, tre månader och därefter slukar artisterna airtime i ett år.
Många har dock varit skeptiska till hans beslut att tacka nej, chansen att få en miljon tevetittares blickar på sig verkar för de flesta vara viktigare än artistisk integritet.
– Vad de här människorna tänker är att, ”men fattar du hur mycket airtime du får och blablabla”. Ja visst ni har en poäng, men då utgår ni ifrån att jag hamnar på topp fem, men säg att den här låten går åt helvete och jag åker ut i första deltävlingen, floppar och sen ska jag följa upp med ett album, hur promotar vi det? Att folk kontrar med att man borde göra det när man får chansen är för mig helt konstigt. Det är ungefär som att jag skulle berätta för dig vad du ska käka idag bara för att alla andra käkar det. Börjar du tänka på vad andra ska tycka hela tiden faller det, någonstans får du gå på magkänsla och vad du själv faktiskt vill.

Inget påklistrat smile
Men oavsett människors åsikter om vad man borde göra och inte göra när chansen dyker upp, hur kom det sig egentligen att du blev påtänkt för Melodifestivalen från första början?
– I det här fallet var det så att jag skickade in en låt som jag skrev i låtskrivarsyfte, inte för att jag skulle vara artist och sen slank den med bland tio andra bidrag som studion skickade in. De kontaktade mig och juryn hade valt min låt och då förklarade jag att självklart är jag med, fast som låtskrivare, för den här låten krockar soundmässigt med det album jag sitter och jobbar på just nu. Då blir det som om jag lurar publiken med en Melodifestivallåt och sen köper de plattan och blir helt förvånade. Så jag sa visst jag är med som låtskrivare ni får ha med låten, men ni får hitta en artist. Då menade de på att juryn hade valt låten som den var och ville ha artisten som gjorde demon, det vill säga mig, som artist och då sa jag att jag är inte intresserad och då blev den diskad.
– Jag visste redan från start att det inte var intressant för tillfället. Ingenting emot Melodifestivalen, de gör det de gör, men det passade inte timingmässigt och låten passade inte och jag ville inte göra prylen…
Så tänker han efter och levererar slutklämmen som ganska väl sammanfattar hans artistskap.
– Även om allt är jävligt businesstyrt så kommer jag koncentrera mig på det jag själv vill. Artister idag är artister. Det jag vill leverera är att det finns människor bakom artisterna, speciellt när man har kommit upp som jag själv och ingen har styrt mig… Jag orkar inte ha det där påklistrade smilet bara för att kränga en platta till eller ha någon sorts jävla koreografi så att när jag säger hjärta i en text så ska jag bulta med handen mot hjärtat och jag ska slänga ut armen vid tredje trumslaget, sånt där gillar inte jag. All ära till dem som gör det, men det är inte jag och skulle jag göra sådana grejer och inte göra det 100 procentigt ser publiken det och då blir det bara skit.