Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kenny Håkansson & Psychedelic Dream
Big Ben, Stockholm
2008-02-28
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-03-03
Hemsida: www.kennyhakansson.se

Kenny drar igång konserten för sig själv, medan resterande bandmedlemmar står och tar det lugnt och tjattrar vid sidan av scenen.

Japp, nu ska det börjas. Atmosfären är lugn, härligt avslappnad. Känn lite på guran, på ljudet, ingen brådska. Vid det här laget, skall nämnas, har den delen av publiken som skriker efter mer musik mellan låtarna inte fått i sig den mängd alkohol som det behövs för sådana yttrande.

Men publiken är med, redan efter första minuten i, Psychedelic Dream, står första dansaren på plats och smeker sina höfter och slickar sig alert och regelbundet kring munnen, nästan i takt. Efter att nästan kraschlandat i trumsetet, steppar han klumpigt åt sidan. Ger plats åt musiken igen, och vilken musik!

Thank You, baby, (eftersom Kenny inte har fått ut skivan ännu, och låtvirtuosen i publiken inte var där, improviserar jag lite med låttitlarna) gungar på fint som en segelbåt i skön sjö. Kenny spelar ett enormt solo som drar i mitt ansikte och formar det största leendet jag har haft på länge. Mats ”Gaffa” Karlsson vill vara med, och slänger sig helt sonika rakt in i Kennys solo och lockar lite grand, Kenny är inte sen på att svara. Han hugger direkt och slänger tillbaka till ”Gaffa” som är helt med på noterna. Vackert samspel som hålls upp – och mer än det – hålls vid liv, av Kenneths trumspel.

Det är första gången jag ser Kenneth Björnlundh. Likaså Klas ”Bas” Båhlstedt är ny för mig. Jag imponeras av ett drivande och varmt trumspel, långt ifrån slamrigt, men ändå ljudmässigt där det ska vara i de röjigare partierna. ”Gaffa” berättar senare att han och Kenneth spelar tillsammans i Boppers (vilket kanske förklarar ”Boogie Woogie” och ”Burlesque” klibborna som sitter på baskaggen). Klas är inte levande på samma sätt som Jens, som jag har sett på hans plats några gånger tidigare, men han är hela tiden med, och ser ut att stormtrivas i de andras sällskap. Vilket även hörs. Line-up beror lite på säsongen, förklarar Kenny innan de tar en paus före andra set.

Only One For Me, är en annan av kvällens riktiga höjdare. Kenny fortsätter att imponera, och det råder ingen tvekan om att han är spelsugen ikväll. Han bjuder verkligen på sig själv, som mitt sällskap vid baren anmärker. ”Gaffa” lägger med sin akustiska yxa och tumplektrum countryfierade toner som skänker lugn, men som samtidigt drar i alla lösa trådar för att se vad som händer.

Kvartetten fortsätter att glänsa. De kör ett nummer som är ganska reggaeinspirerat, och som de - till min förvåning – dubbar ut en sväng. Groovy! Nästa låt däremot är en rå blues som ger mig jordsmak i munnen. Rungande bluesrock som får både öron och ögon att rulla i publiken. När Kenny sjunger ”Don’t lose your mind”, är det redan för sent.

Som avslutning innan extranummert, som blir Shipwreck, kör de en Johnny B. Goode. Yes, tänker du, men det är inte vilken extranummers-JBG som helst, utan givetvis en i Kennyansk tappning – som säkerligen förflyttar hela Big Ben, med grund och allt, några centimeter.