Joyzine

[stäng]

Krönika

Så var House of Metal

För femte året i rad skulle Folkets Hus öppna portarna för Norrlands samlade metaltrupper, var det tänkt. Tyvärr blev uppslutningen med facit i hand lite tvivelaktig, inget hejdundrande femårsjubileum direkt. Men å andra sidan så hade väl kanske jubilaren lite svårt att toppa fjolårets succé på grund av tillgängliga band. I klarspråk, det är svårt att toppa Lamb of God.

Peppen var i alla fall stor hos undertecknad, hela 2011 har varit en enda lång nedräkning inför årets festival, och vi hängde i stort sett på låset. Det första bandet vi såg var Hostile Reaction som lät väldigt svenskt. Snygg rytmik, aggressivt trumspel, en blandning av skön growl och rensång allt serverat på en tallrik snygga riff. Kanske inte så otroligt utmärkande i detta forumet, men tillräckligt intressant för att stanna kvar i minnet. Vi gick vidare till Live Elephant och ifrågasatte vitsen med att mixa gitarrerna så lågt i ljudbilden när det rör sig om den typen av tung, gitarrdriven metal. Utan tydliga gitarrer blev Live Elephant fort väldigt ointressanta.

Bullet däremot, var väldigt ointressanta redan på förhand och inte ens ett okej ljud kunde rädda dem. Bullet är för mig lite grann som tevespelet Brütal Legend, rätt trist egentligen, mekaniken är knappast originell och det finns många som genomfört den bättre, men ändå ganska coolt. Skillnaden är väl att Brütal Legend har ett otroligt mycket bättre soundtrack än Bullet, och den goda smaken att välja bort den gamla Bruce Dickinson-pottfrisyren.

Av en slump stötte vi sedan på Misfits-coverbandet Godless Glenn and the Astro Zombies som imponerade stort! De påminde mig om Misfits, vilket jag tackar så mycket för. Vi gick vidare och kollade in Trident, och började se ett genomgående problem. Det var otroligt dåligt ljud, även på Trident-konserten. Man hörde förvisso att Trident spelade snabbt. Men trummor, sång och brum räcker inte så långt i något sammanhang alls. Inte bandets fel, men tyvärr lämnade vi dem rätt så fort.

Även Dark Tranquillity fick lida av undermåligt ljud, och vid det här läget började man undra om man skulle få se någonting med bra förutsättningar, och frasen ”pengarna tillbaka” började mala i bakhuvudet. Som tur var avslutades fredagskvällen med bra ljud, framför allt av festivalens bomb – U.D.O, som faktiskt var helt galet bra! Min skepsis fick sig en redig käftsmäll, och då och då är klyschan ”gammal är äldst” uppenbarligen sann. Jag hoppas att Bullet var kvar för att se och lära.

Lördagen inleddes med thrashzombiesarna i F.K.Ü, och för att citera min vapendragare Stefan: ”Det är nog väldigt bra om man gillar det”, vilket publikresponsen måste sägas få vara ett bevis på. TNT upplevde vi dock inte alls som bra om man gillar det, och inte heller passade ”gammal är äldst” särskilt bra in på norrbaggarna. Vi lämnade TNT ganska fort till förmån för närmaste bar, om sanningen ska fram.

Därefter taggade jag på Impaled Nazarene av någon anledning, inte för att jag har lyssnat på dem mycket utan snarare för deras inblandning i andra band jag belyssnat genom åren. Kanske även för att Impaled Nazarene är en smula mytomspunna. Men det blev hyfsat platt fall, måste man ju säga. Grundtanken i det musikaliska är väl bra, kan jag tycka. Och när de tangerar Motörhead som mest svänger det rätt bra. Men på House of Metal 2011 känns de mest sökta och ansträngda, för mig.

Triptykon var sjukt tråkiga på Getaway Rockfestival och fick sig några kängor av mig på grund av sina Carola-fläktar. Nu hade man visst lämnat fläktarna hemma vilket var bra. Jag måste säga att utan fläktarna kom bandet mer till sin rätt och jag blev mäkta imponerad. Jag uppfattade aldrig att de var så otroligt tunga i Gävle i somras, så det var tur för mig att jag gav dem ytterligare en chans i Umeå, för jag hade inte velat missa detta. Därefter blev jag överkörd av Engel. Det rekommenderas starkt.

Samael lyssnade mina kompisar mycket på 90-talet. Jag hakade aldrig på, men de har alltid funnits någonstans i utkanten. Så det var trevligt att slå sig ned i Idun och göra sig bekant med Samael igen. Det första som slog mig var förstås att de inte har någon trummis. Och det känns ju fel. För att återigen citera Stefan – ”Det känns finlandsfärja!”. Men när den initiala konservativa känslan lagt sig så började jag erkänna för mig själv att synthparken med percussionsställen faktiskt ersätter trumsettet på ett fullgott vis. Och Samael avslutar festivalen med bravur, synd bara att så få tog sig tillfälle att se dem.