Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Rebekka Karijord
The noble art of letting go, 2009
Skivbolag: Lillfacit Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-10-28
Hemsida: www.rebekkakarijord.com

Det hade förstås passat ännu bättre om de första snöflingorna som jag vet hänger där någonstans i de kompakta molnen hade börjat falla. Men den gråtunga hösten passar också bra som fond till den musik Rebekka Karijord presenterar på sitt tredje soloalbum (det första som ges ut i Sverige).

Det behövs inte mer än en röst och ett piano för att skapa magi. Så skrev jag när jag tipsade om den här skivan i lokaltidningen Folkbladet här på hemmaplan. Så är det verkligen. Rebekka har suttit vid ett gammalt piano i lägenheten vid Hornstull i Stockholm och så väl skrivit som spelat in den här musiken. Rösten är naken, utlämnad åt oss som lyssnar och pianokompet lika subtilt som vackert.

Rebekka Karijord, med tunga meriter som skådespelerska och kompositör åt Dramaten på CVet, balanserar framgångsrikt mellan de stora känsloutbrotten. ”The noble art of letting go” är på samma gång hopplös, hoppingivande och vacker. Flera av sångerna är snudd på hotfullt mörka utan att verka nedtyngande på det egna humöret. Som om man parat Maia Hirasawa med Anna Ternheim och fått Maias positivism och Annas kompakta beckmörker från en och samma artist.

Rebekka Karijord är inte glad, men ”The noble art of letting go” är inte heller någon domedagsmässa. Den är nog helt enkelt bara innerligt vacker och i och med det kan jag se de första snöflingorna falla utanför fönstret.