Joyzine

[stäng]

Intervju

Skunk Anansie

Efter en utdragen paus på närmare tio år har Skunk Anansie återigen stormat in i rampljuset. Från en flådig hotellsvit i Glasgow berättar gitarristen Martin ”Ace” Kent om vad som knäckte bandet senast det begav sig och om den youtube-generation som gett orkestern nytt liv.

Allt bottnar förstås i mina förutfattade meningar, men när signalerna avbryts och någon svarar på flådiga Hotel Radisson i Glasgow uppstår en stunds förvirring. I min enfald har jag ställt in mig på att mötas av knölig brittiska och drabbas därmed av ett totalt mindfuck när personen växeln visar sig bryta på – franska!
Efter en stunds språkförbistring lyckas jag emellertid klargöra mitt ärende och när samtalet kopplats vidare blir ordningen återställd. Skunk Anansie är i Skottland för att göra radiopromotion och gitarristen Martin Kent, mer känd under smeknamnet Ace, bräker med tilltalande brittisk accent.
– Det är kallt, Skottland är det kallaste stället i hela Storbritannien, konstaterar han, men verkar inte särskilt brydd över detta faktum, snarare upprymd.
Och varför skulle han inte vara det? Orsaken till att vi språkas vid denna förmiddag är ju naturligtvis inte för att pseudoanalysera den skotska väderleken utan för att gitarristens orkester Skunk Anansie efter år och åter år i träda hittat tillbaka till rampljuset. Det började med en anspråkslös ”greatest hits” ifjol och sen har det tagit fart på allvar igen.
– Greatest Hits-skivan var något som stod med i ett kontrakt som vi skrev på för över tio år sedan så den var tvungen att ges ut, skrattar gitarristen.
– I samband med den gick vi alla tillsammans in i replokalen igen och började skriva nytt material och kände verkligen att det här är ett fantastiskt band. Vi var tvungna att ställa oss frågan, varför slutade vi över huvud taget?
Men det fanns naturligtvis goda anledningar till att det våldsamt framgångsrika bandet lades i malpåse strax efter att det nya millenniet haft sitt inträde. Ace är inte sen att rannsaka sig själv när den nästan tio år långa pausen kommer på tapeten.
– Vi lade av för att vi var totalt utmattade. Misstaget vi gjorde var att vi arbetade alldeles för hårt och med alldeles för mycket intensitet utan att planera in några pauser. Vi turnerade år i sträck utan att ta semester eller ens små pauser. Vi gjorde mängder av promotion och hade inte alltid tid att ens äta. Där var inga avbrott för lunch eller middag och vi fick inte tillräckligt med sömn eftersom vi var jetlaggade hela tiden. I slutändan gjorde allt det där att vi blev utbrända.
Tanken var emellertid inte att bandet skulle vara borta från scenen i en smärre evighet.
– Den ursprungliga intentionen var att ta en paus göra varsin skiva med andra projekt och sen återförenas igen, men så blev det inte. Folk flyttade, gick med i olika band och arbetsbördan blev så stor för de flesta av oss att vi inte kunde återförenas förrän nu när vår manager slog oss en signal och det visade sig att allas projekt kommit till en logisk slutpunkt.

Inte bara 40-plussare
Det Skunk Anansie som fick blodad tand av att sätta samman sin samlingsskiva och sedermera också skrivit och spelat in ett helt nytt album - ”Wonderlustre” - beskrivs av Ace som betydligt mer moget och eftertänksamt, men utan att den nerv som alltid gjort dem till vad de är gått förlorad.
– Bandets kärna är fortfarande densamma, vi är samma personer och trivs lika bra tillsammans som vi gjorde förr, så på det viset är det lika kul att vara i Skunk Anansie. Men vi har uppenbarligen passerat 40 så grejen blir lite annorlunda. Vi är nog inte mer mogna när det kommer till vår attityd, men definitivt i det sätt hur vi hanterar saker och ting.
Därmed inte sagt att Skunk Anansie anno 2010 är ett gäng 40-plussare som profiterar på sin gamla framgång och förtvivlat försöker återskapa den magi man en gång stod för. ”Wonderlustre” låter förstås Skunk Anansie in i märgen, men står även för friskt nytänk.
– Vi tänkte inte så mycket på hur skivan skulle tas emot, vi ville bara göra den bästa skiva vi var förmögna till, börjar Ace klyschigt, men tycks snabbt inse att han låter som en tragiskt enkelspårig försäljare och växlar genast spår till något betydligt mer intressant.
– När vi gjorde våra gamla plattor fick vi ständigt försvara dem. Folk undrade ständigt, varför gjorde ni si och varför gjorde ni så och så var vi tvungna att försvara oss. Den här gången känns det som om mottagandet varit betydligt mer positivt.
Varför tror du då att ni blir mottagna på ett annat sätt idag?
– Vi har inte försökt göra en skiva som ska efterlikna det som gav oss framgång på 90-talet.
Vi försökte inte spela in en skiva som skulle låta som de gamla bara för att fansen ska fortsätta älska oss och köpa våra skivor. När vi stod i replokalen bestämde vi oss för att ta en risk och göra den musik som vi kände för just då. Om det fungerade vore det bra och om det inte gjorde det hade vi i alla fall spelat in en platta som var representativ för var vi befann oss och jag tror att folk förstår det ärliga uppsåtet. De hajar att det nu är tio år senare och att Skunk Anansie gått vidare för att vi vill göra musik, inte förlänga vår 90-talskarriär.

Youtube-generationen
Ett annat faktum kan vara att publiken inte riktigt är densamma som den var för tio år sedan. Den vänlige britten på andra sidan luren talar sig varm kring det faktum att man senast det begav sig för Skunk Anansie kunde spela in en svindyr video som ingen såg eftersom den knappt visades på MTV, medan man idag kan få samma resultat för en mindre penning och nå ut till i stort sett hela världen.
– Den fanbase som vi fått genom internet och illegal nedladdning är inte densamma som vi en gång hade. När vi återförenade bandet insåg vi inte hur stort intresset var, men så fort biljetterna till vår turné släpptes sålde de slut. Vi åkte till ställen i Östeuropa där vi aldrig varit förr och alla sjöng med i våra låtar trots att de bara var kids. 80 procent av bår publik idag är ungdomar så unga att de omöjligen kan ha varit med under vår förra vända, så internet och youtube har varit fantastiskt för oss.
Han hämtar andan en kort sekund och fortsätter:
– För att vara helt ärlig, Skunk Anansie har hållits vid liv av youtube. Det känns nästan som om bandet aldrig lade av över huvud taget. Där vi slutade spela tog youtube vid så när vi nu kom tillbaka var det bara som om vi varit på en liten semester. Var vi än kommer har vi många unga fans och där tycker jag ”Wonderlustre” är ett bra exempel. Det är lite som en nystart för oss och de yngre tycker inte att de lyssnar på ett gammalt band utan vi är deras band nu.

Läraresset
Att Skunk Anansies medlemmar, förutom Ace även Skin (sång), Cass (bas) och Mark Richardson (trummor), haft fingrarna i många musikaliska byttor de senaste åren är ingen hemlighet. Mest uppmärksamhet har naturligtvis den karismatiska frontkvinnan Skin fått för sina soloalbum, men mer i skymundan har även Ace tagit sig an musik ur ett lite annorlunda perspektiv. Som lärare vid Brighton Institute Of Modern Music.
– Jag undervisar i en kurs som heter ”preparation and A&R”, det handlar om hur man driver sitt eget band. Jag kan basera mycket på min egen karriär med Skunk Anansie och berätta vad som fungerat och inte fungerat och peka ut vilka misstag jag gjort längs vägen.
Nu när Skunk Anansie är tillbaka på allvar får dock lärarkallet stå tillbaka.
– Det är lite ironiskt, just när jag peakade inom universitetsvärlden och fick massiva jobb återförenades bandet och jag fick vinka adjö. Man kan säga att jag var ämnad för större saker.
På vägen dit har han emellertid hunnit ge god råd till en lång rad musikanter som sedan gått vidare och skaffat sig egna karriärer. Ace får något nästintill faderligt i rösten när han talar om sina elever.
– Trummisen i Kate Nashs band har jag undervisat och tre av killarna i det nya bandet Ramona är mina gamla elever precis som Ghost Of A Thousand och flertalet till. Jag såg några agera sessionmedlemmar i ett nytt popband på teve härom dagen.
Med andra ord måste gitarristen själv ligga i för att inte bli omsprungen av dem han lärt upp och som det ser ut kommer Skunk Anansie att fortsätta hålla fanan högt ett bra tag till. Hur länge?
– Om tre år firar bandet 20-årsjubileum, det låter väldigt gammalt, men å andra sidan finns ju band som Rolling Stones som håller på i evigheter. Vi är en ganska hälsosam samling musikanter, så länge vi fortsätter vara det, får ha kvar vår publik och gör bra skivor kan vi säkert fortsätta i tio år till.