Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Laakso
Arvikafestivalen
2006-07-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.laakso.nu

Som brukligt när det är dags för det första, och i regel också lagom välberyktade, bandet att kliva upp på Andromeda-scenen för att på allvar sätta igång Arvikafestivalen är det fullknökat med folk. Vissa ligger skönt tillbakalutade och gassar under solen i gräset runt omkring, många är de med slutna ögon, tydligt där för att lyssna och ta ett litet break på samma gång. För min egen del har jag fått mer än nog av solens intensiva strålar, jag söker mig snabbt in i den välkommande skuggan under taket till den lilla folkparksbyggnaden.

Jag vet inte riktigt varför jag har en fascination för uniformer och en gemensam dresscode bland folk som sysslar med någon form av artisteri, men valet att bära vita cirkuskostymer får mig att dra på smilbandet. Helt enkelt rätt en dag som denna. Däremot står det klart ganska snabbt att mina förväntningar rent musikaliskt inte kommer att infrias till fullo. Att bandet är på ett saligt spelhumör syns direkt, Markus Krunegård bedyrar gång på gång hur kul det är att spela för så många människor, men tyvärr verkar det som om det smugit sig in en liten bit ringrost i själva utförandet. I kombination med en ganska klen ljudbild tappar låtarna något av sin udd.

Trots detta är det svårt att inte charmas av Laakso, låtarna de sitter på är helt enkelt för bra för att negligeras. Vem kan motstå ett band som drar fram allt från trumpet till glockenspiel när det väl är på sin plats? För att inte tala om Krautsynthen. När också dragspelet kommer fram någon gång halvvägs in, når spelningen sin höjdpunkt i form av den alldeles lysande Aussie Girl. Låtens klimax där Krunegård konstaterar att fem ynka dagar och nätter verkligen kan förändra ens värld visar verkligen vilka mästare de är på att bygga låtar med ruskigt vacker dynamik. Även det maffiga basintrot, i en annars återigen för blek version, till High Drama sitter där det ska. Lika så förtjänar den vackert avslutande Loista Laakso att omnämnas i goda ordalag.

Men som sagt, det är egentligen bara på dessa få sporadiska ställen jag kan skymta bandets fulla potential. Laakso bjuder visserligen på en best of., alla de mest minnesvärda låtarna bandet producerat genom åren är med, men det är synd att de inte riktigt hittar den där allra sista växeln jag vet att de faktiskt har. Kanske är jag lite väl hård och cynisk men har man väl en gång fått en glimt av hela härligheten är det svårt att inte jämföra, rent av omöjligt.