Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Laakso
Herrgårn, Linköping
2005-10-06
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-10-11
Hemsida: www.laakso.nu

Röda, mjukt upplysta plastblommor pryder delar av scenen, de ringlar likt en blomsterkaravan över förstärkarna och trumsetet. Stämningen denna kväll, minuterarna innan Laakso går på scenen, känns både harmonisk och högst förväntansfull. Många är de som har hittat till Herrgårn, framme vid scenen är det fullt av människor som stått där ett bra tag nu, helt tydligt med avsikt att få de bästa platserna.

När bandet väl intar scenen gör de det utan pardon, de äger scenen och publiken från första stund. Den högst karismatiske Markus Krunegård har både stil (men syntluggen hade han väl kunnat vara utan?), en högst säregen, personlig röst och framförallt glimten i ögat. Han äger en viss självdistans som är nödvändig för att inte allt bara ska bli blaskigt och pretentiöst. Det här är mitt första möte med Laakso, tidigare har jag lyssnat på deras Ep ”Long Beach” i förbifarten, min förväntning inför kvällen är att det ska bli en ganska lugn, stillsam spelning.

Men icke! Till min stora förtjusning är det gasen i botten direkt. Laakso spelar någon form av väldigt innehållsrik, vass, powerpop där harmonierna och slingorna har ett stort utrymme. Även trombon, dragspel och glockenspiel har sin plats i de komplexa låtkonstruktionerna. Än viktigare är ändå dynamiken, tempoförändringarna, man vet aldrig vad som ska komma, inter mer än att något garanterat kommer att hända.

Om man har en bassist i bandet som ser ut som Thomas Quick kan det väl ändå inte misslyckas? När jag tänker efter är Mikael Fritz faktiskt väldigt lik vår nationellt erkända seriemördare (det tyckte herr Krunegård också meddelande han alla närvarande från scenen), men ändå en stor behållning att titta på. Här har vi en person som verkligen njuter av att få hålla på med den han håller på med.

När spelningen väl är över står jag nästintill förundrad, hur kan det komma sig att jag inte upptäckt detta underbara band tidigare? Även om jag tyckte att ”Long Beach” var aningen tam visar Laakso upp den totala motsatsen live, titelspåret Long Beach är fruktansvärt mycket bättre i kvällens tappning! Känns faktiskt väldigt upplyftande att kunna lämna Herrgårn med ett nöjt leende på läpparna.