Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Tiger Lou
Arvikafestivalen
2006-07-14
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.tigerlou.se

Tiger Lou har verkligen dragit vinstlotten vad det gäller speltid och scen på årets Arvikafestival. Mörkret har slutit sig runtomkring scenen, det bleka ljuset som emitterar ut från scenen reflekteras i myriader av förväntansfulla ögonpar i publiken. Hela scenariot känns som hämtat ur den karga ljudlandskap som återfinnas på senaste plattan ”The Loyal”. Väldigt stämningsfullt. Med dessa förutsättningar gör det helt enkelt inte att misslyckas, frågan är bara hur ruskigt bra det kommer att bli…

Sin vana trogen placerar sig Rasmus Kellerman (Tigern) i sann antirockposeandra till vänster på scenen, den gänglige gitarristen Mathias Johansson i mitten och energiknippet Erik Welén på bas till vänster. Bakom trummorna återfinnas den duktige Pontus Levahn, spelning kan börja!

Och det blir precis så bra som jag trott, jämför man spelningen med den på Hultsfredfestivalen för en dryg månad sedan, är det som att jämföra natt och dag. Ljudbilden är fantastisk och varenda ton går rakt in i hjärtat. Det bandet ger ifrån sig i form av energi och känsla får de tillbaka tiofalt av publiken i samma valuta. Till och med där jag står en bit in på den vänstra sidan börjar publikhavet svaja oroväckande mycket, detta är något nytt för att vara en Tiger Lou-spelning.

Tiger Lou är lite av samma fenomen som Hello Saferide, båda har spelat och spelats mycket runt om i landet och på så sätt skaffat sig en ganska stor skara trogna fans. Vilket i sig också är lite synd paradoxalt nog, personligen tycker jag att det är svårt att överträffa den känslan man får när man ser ett riktigt bra band för första gången. Många som kikar på spelningen denna kväll i Arvika har säkerligen varit på någon annan tidigare, folk sjunger med och dansar till i princip varje låt. Mest dans blir det till den gamla godingen Oh Horatio, men vid det här laget känner folk också till Tigerns nyare material. Until I’m There, med sitt snygga intro, renderar i ett jättejubel och mer dans.

Den riktiga karamellen kommer i slutet, som allra sista låt kommer låten jag gått och suktat efter under så lång tid: Nova Lee. Helt underbar. Som grädde på moset, men inte helt oväntat, kommer Andrea Kellerman (Firefox AK) med vänner in för att både köra och klappa händer. Känslan i kroppen vid det här ögonblicken går inte att beskriva, man måste ha varit där och man måste ha varit jag.