Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Tiger Lou
Hugos, Norrköping
2005-11-18
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-22
Hemsida: www.tigerlou.se

Tydligen har Tiger Lou erhållit genomgående rätt kass kritik under pågående turné; de har kallats stela, stereotypa, för sammanrepade och helt enkelt tråkiga. Denna kritik är för mig helt oförståelig när bandet kliver av scenen (för tredje gången) på Hugos i Norrköping. Publiken ropar fortfarande efter dem, ropar fortfarande efter fler låtar. Till och med jag själv känner att det kliar i halsen! (De spelade inte min absoluta favoritlåt, Nova Lee…).

Jag kan till viss del förstå kritiken att de kan kännas för samspelta, de lirar hur tight som helst, men ikväll kombineras det ypperligt med den ack så viktiga ingrediens som måste finnas vid en riktigt bra livekonsert - känslan. Tiger Lou med band lyckas förmedla den stämning som infinner sig på det senaste släppet, den helt underbara plattan ”The Loyal”. De tillför även en viss nerv som oftast bara uppstår när både band och publik trivs, så är verkligen fallet den här gången. Det är många varma leenden på scenen under spelningens gång.

Någon typ av stereotyp hittar jag inte heller. Det är fullt ös från samtliga medlemmar i bandet om än i olika tappningar. Trummisen Pontus Levahn bankar på för glatta livet samtidigt som bassisten Erik Welén mer eller mindre sprudlar av energi och träffsäkerhet i sitt framförande. Herr Tiger Lou själv, Ramus Kellerman, kör tillsammans med gitarristen Mathias Johansson en lite mer avslappnad stil men ändå med intrycket av att de verkligen njuter av att vara i just i Norrköping just ikväll och lira för just den här publiken.

Själva musiken då? Givetvis duggar det tätt med låtar från nya plattan. En klockren öppning med låten Until I’m There, annars är det låtar som Functions, Patterns och singeln The Loyal som gör sig väldigt bra i livekostym. Det är också intressant att få höra låtar av äldre årgång, pärlor från förra albumet ”Is My Head Still On?”. Man förundras fortfarande över enkelheten i låtar som Sell Out och Oh Horatio, trots att de ter sig betydligt ruffigare live än på platta.

Kvällens behållning är ändå när någon önskar Sam, As In Samantha, en gammal dänga från en tidig Ep (”Trouble and Desire”, 2003). Bandet ser minst sagt förvånande ut och i ärlighetens namn går det väl lite si och så med att komma ihåg texten i andra versen men ikväll gör det faktiskt ingenting. Man försvarar sig med att det var minst ett år sedan man spelat den sist. Låt gå för det! Tills nästa gång får de gärna lägga till den i första stycket nämnda Nova Lee (från samma Ep) i repertoaren. Då skulle en annan gammal musikrecensent bli än mer nöjd och glad.